Konsert på Rival i Stockholm. Det är jubel och ovationer över låtar som är så centrala i varje vuxet svenskt medvetande, att det nästan känns som om Sven Ingvars sjunger soundtracket till ens liv.

Efteråt står hela Rival upp i flera minuter och hyllar mannen som gjorde Värmland till Sverige och Sverige till Värmland. Extra starkt blir det – och det är lite överraskande – under ”Hus till salu”.

Det är en av de mindre kända låtarna, jag vet. Men jag har en speciell relation till den, tack vare en god vän. Han är en av Sveriges mest kända människor, tillåter jag mig påstå. Han gråter floder varje gång han hör ”Hus till salu”.

De flesta skulle nog inte gissa att han är en av de mest högkänsliga människor som det här landet har. Men ”Hus till salu” anser han vara en av de starkaste skilsmässolåtar som spelats in.

Han sätter den före storheter som Bob Dylans ”Blood on the tracks”, Ulf Lundells ”Den vassa eggen” och Fleetwood Macs ”Rumours” – andra klassiska skilsmässoskivor.

Sven-Ingvars spelar ”Hus till salu” på den här turnén. För första gången någonsin. Det är fruktansvärt starkt. Snyggt arrangemang och så en sång som är på riktigt. Den här texten om en relations upplösning betyder något för alla på scenen och för publiken.

Det är magi.

Jag spelar in och skickar till min vän via smartphonen. Han gråter i en annan del av världen just då. Det vet jag. Han sitter sannolikt någonstans borta i Asien och gråter över Sven-Ingvars starka budskap.

Det är nästan surrealistiskt att tänka. Min vän gråter floder över sin, vad det verkar, livslånga skilsmässa. Under ett Frödingparti sjunger Oscar Magnusson några strofer från Mando Diaos Frödingsskiva.

Jag tänker att herregud, det kunde fått vara mer av det. Jag hade velat höra Sven-Erik tolka en hel Mando Diao-Fröding. Minst.

Ungefär på samma sätt som Mando Diao sjöng Sven-Erik Magnussons tonsättning av den ångestfyllda texten i Frödings ”Anita” under sitt Sommar-program i radio.

Och jag tappar bort mig helt i grubblerier över hur TV 4:s program ”Så mycket bättre” stundtals blir nästan ohörbart för att de flesta artisterna inte ens har hyfsat kända låtar att tolka.

Sven-Ingvars b-sidor är till och med starkare än det mesta i årets ”Så mycket bättre” – i alla fall är låten ”Min gitarr” det.

Sven Ingvars har åtminstone 15 tunga hits. Allt från ”Fröken Fräken” till ”Anita”. Den här kvällen inser man också att ”Vid din sida” är en låt öppen för tolkningar.

”Två mörka ögon” visar sig vara en briljant låt för att framföras till enbart gitarr och genetiskt knivskarp stämsång tillsammans med sonen Oscar.

Raden av hits får mig ändå att undra över vad Sven Ingvars gjorde för bilden av Värmland under 1900-talets andra halva. De här var en tid när Tage Erlander (!) skrev omslagstexten till en Sven Ingvars-skiva. Ja, faktiskt.

Det här var en tid när Sven-Erik fick Billy Butt (!) att skriva musik till en text av Nils Ferlin. Ja, faktiskt. Det här var en tid när svenska folket sjöng allsång i rader som ”Från Munkfors som hade dragharmonika, till Hagfors man for och hörde Monika”.

Ja, faktiskt. Livet i Värmland blev livet i Sverige. Det här var en tid när Fröding blev Sveriges ledande textförfattare. Men framförallt var det Sven-Erik Magnussons tid.

Då som nu.

Jag tänker att han verkar nästan obehagligt omärkt av de 60 åren på scenen och ser onödigt fräsch ut. Det vet jag ju egentligen att han inte är. Han bär på en hel del sjukdomar som han ogärna pratar om, men utanpå syns ännu ingenting. Nu är han död.

Jag tänker att där dog en bit av Värmland och därmed Sverige.