SKOLAN Alltför länge har barnomsorgspolitiken fokuserat på tillgången till förskola, i stället för själva kvaliteten i verksamheten. Barngruppernas storlek tillhör ett av de största problemen i dag. Förutom att det är dåligt för barnen, tillvaratas inte förskolelärarnas kompetens under de omöjliga förutsättningarna. Vi måste stå upp för behovet av mindre grupper, skriver Emma Henriksson (KD).
I förskolan, Sveriges i särklass vanligaste barnomsorgsform, ser vi hur barn hamnar i kläm när storleken på barngrupperna bara växer och växer. Enligt Skolverket var förra året 482 309 barn inskrivna i förskolan, fördelat på 28 609 barngrupper. Den genomsnittliga gruppstorleken var därmed 16,9 barn. Såväl Skolverket som barnpsykologer och inte minst personalen i förskolan har länge varnat för att det i så stora grupper inte går att bedriva ändamålsenlig verksamhet.
Det är inte konstigt att föräldrar är oroliga för sina barn eller att orken tryter hos personalen. För tio år sedan var 66 procent av alla 1-5-åringar inskrivna i förskolan. 2010 var siffran 83 procent. Allra mest ökar andelen ettåringar som börjar förskolan, mellan 2005 och 2012 var ökningen 17,4 procent.
En väl fungerande förskola förutsätter hög kompetens hos personalen. Men för att förskollärarna ska kunna göra ett bra jobb måste grundförutsättningarna finnas. Alltför stora barngrupper gör uppdraget omöjligt.
Barngrupperna behöver minskas. Vi i Kristdemokraterna har föreslagit en modell där föräldrar, stat och kommun tillsammans gör mindre barngrupper möjliga. Vårt förslag är att lagen ändras så att de kommuner som är beredda att minska barngruppernas storlek får rätt att höja maxtaxan. För varje krona som föräldrar betalar i höjd maxtaxa bidrar kommunerna själva med en krona och staten med två kronor. Men ingen kommun ska få rätt att höja maxtaxan om man inte har dels en konkret plan för hur småbarnsgruppernas storlek ska minskas, dels är beredd att satsa egna resurser. Alla föräldrar som bidrar genom en höjd avgift ska ha en garanti att deras avgiftspengar, tillsammans med kommunernas och statens satsning, används just till att minska barngrupperna. De ska kunna se resultat.
Vi vill även införa en skyldighet för kommuner att sätta ett maxtak för barngruppers storlek. Kommunerna bör, precis som i dag, fortsatt besluta om gruppernas storlek utifrån vad som är lämpligt med hänsyn till de lokala förhållandena. Men det skulle vara av stort värde om det fanns ett krav på kommunen att fatta ett politiskt beslut om ett tak för barngruppernas storlek. Det skulle öka transparensen och nödvändigheten av att följa upp och utvärdera den samlade effekten av olika beslut som berör kvaliteten i förskolan.
Maxtaket bör baseras på rekommendationerna i Skolverkets allmänna råd men självklart ta hänsyn till att max inte alltid är det optimala – varje enskilt barns förutsättningar och behov av trygghet måste vara utgångspunkten.
Att kommunerna inte levt upp till Skolverkets rekommendationer är inte skäl att ge upp kampen om minskade grupper. Barn förtjänar den bästa omsorgen och därför måste det finnas tydliga riktlinjer om hur barnomsorg ska skötas. Fler alternativ ska finnas så att alla föräldrar kan välja den omsorgsform som passar deras barn bäst. De som väljer förskola ska kunna lita på att barngrupperna är anpassade efter barnens behov. Det är dags för en rejäl kvalitetshöjning i förskolan.