DEPRIMERADE PAPPOR Det är inte bara kvinnor som drabbas av förlossningsdepression. En studie från Karolinska Institutet i Solna visar att 15 procent av alla nyblivna pappor blir deprimerade. Men diskussionen kring studiens resultat är starkt färgad av djupt rotade normer kring familjebildning. Särskilt allvarligt är att detta även gäller vissa uttalanden gjorda av forskningsprojektets ledare, Magdalena Carlberg från Karolinska Institutet. Uttalandena bidrar inte bara till att normerna förstärks ytterligare, men skär sig dessutom mot den objektivitet och fördomsfrihet som bör karaktärisera all forskning, skriver Emma Wikberg.
En studie baserad på enkätsvaren från drygt 3600 nyblivna fäder visar att cirka 15 procent av dessa uppvisar depressiva symptom. Resultatet är intressant i sig, eftersom siffrorna är i nivå med dem man tidigare funnit för nyblivna mödrar och kan ge ny input i frågan om förlossningsdepression och dess orsaker.
Än mer anmärkningsvärt är dock den analys och den diskussion av studien som ägt rum i medier de senaste dagarna. Då forskare i något sammanhang upptäcker en ökad risk för till exempel depression, cancer eller hjärtinfarkt, förs vanligen en objektiv diskussion kring orsakssamband och möjliga förebyggande åtgärder. Det kan exempelvis heta: ”Vi anser att långvarig stress kan ligga bakom en stor del av dessa sjukdomsfall. Genom att verka för ökad kännedom om riskerna, samt formulera hårdare riktlinjer för arbetsplatser, tror vi att man kan minska antalet sjukdomsfall.”
Forskares uttalanden förväntas med rätta vara obundna av politiska, ekonomiska och religiösa idéer, samt stå över för tillfället rådande normer och fördomar. Vetenskapens roll är att försöka se tingen som de är, utan att influeras av hur vi vill eller förväntar oss att de ska vara.
När Magdalena Carlberg, projektledare för ovan nämnda studie, kommer till tals i DN, väljer hon att ”understryka att det inte är barnets fel att föräldrarna utvecklar depressiva symptom”. Detta uttalande är uppenbart korrekt eller uppenbart felaktigt, beroende på hur hon vill att det ska tolkas. Läser man det som att barnet som individ inte kan klandras för depressionen är det en självklarhet; barnet har ju varken bett om att bli fött eller haft kontroll över föräldrarnas psykiska hälsa. Om uttalandet å andra sidan ska tolkas som att barnets nyvunna existens inte orsakat sjukdomen, har Carlberg motsagt hela studiens premiss: det som räknades var ju precis andelen födslar som åtföljts av depressiva symptom hos fäderna. Det är alltså svårt att tro att hon skulle syfta på det sistnämnda.
Då återstår frågan varför Carlberg känner behov av att poängtera att barnet inte kan skuldbeläggas för föräldrarnas depressiva symptom. Här tycker man sig ana en vilja att försäkra sig mot eventuella ”kritikstormar” som brukar blåsa upp närhelst nackdelarna med barn och föräldraskap förs på tal, även då det görs på objektiv grund. Misstanken förstärks när det i artikeln beskrivs hur de negativa effekterna (av födseln) kan lindras genom att man ger föräldrarna information som ”är positiv i bemärkelsen att den betonar det naturliga och övergående i de depressiva symptomen”.
Här uttalar sig Carlberg inte bara om vad statistiken säger om sjukdomsperiodens längd, utan dessutom om vad som är ”naturligt” – ett begrepp som är svårdefinierat men ändå används med lömsk självklarhet i frågor som färgas av starka normer gällande könsroller, sexualitet, tvåsamhet och familjebildning.
Den smärta som dessa normer kan orsaka tydliggörs i ett inslag i Sveriges Radios P1 Morgon, där resultatet av Carlbergs studie diskuteras med bland andra Mats Berggren, verksam inom föräldrastöd för män. När P1:s reporter Johar Bendjelloul frågar vad det är som skaver, vad nedstämdheten kan bero på, svarar Berggren att det kan handla om att ”man inte känner den här glädjen som alla förväntar sig att man ska göra, att man ska vara lycklig och så känner man en tyngd i stället”. Man drabbas alltså dubbelt – först av depressionen i sig, och på det av skammen över svikna förväntningar.
Intressant att diskutera vore om föreställningen om ”den lyckliga föräldern” inte enbart kan innebära en försvårande faktor när nedstämdheten redan är ett faktum, utan även ge upphov till olyckan som sådan, i de fall som människor gör valet att skaffa barn grundat på normer och upplevda förväntningar snarare än på personliga överväganden.
Men vari tror Mats Berggren att den ursprungliga olyckan består? Märkligt nog verkar han å ena sidan vara öppen för att barnets nedkomst kan vara svår att hantera, men å andra sidan blind för möjligheten att föräldern faktiskt kan känna missnöje över att ha skaffat barn. Berggren sammanfattar sina intryck av möjliga orsaker till depressionen med att den nyblivna fadern ”inte är olycklig just för att barnet har kommit, utan han är nedstämd för saker som är runtomkring”. Lite senare i intervjun framgår det att ”saker som är runtomkring” i själva verket tycks syfta på hela livet i övrigt.
Man beskriver alltså situationen som att ”saker runtomkring” – som före barnets nedkomst av allt att döma inte orsakade fadern några depressiva symptom – är den uppenbara orsaken till att en depression uppstår i samband med att barnet anländer. Även en person med mindre skolning i logik borde kunna uppmärksamma luckorna i detta resonemang.
Carlbergs studie och den efterföljande diskussionen belyser behovet att angripa de oerhört starka samhällsnormer som omgärdar just familjebildning. Det är långt ifrån självklart att alla människor är, eller skulle bli, lyckligare av att vara föräldrar. Likväl kan en person som aktivt avstår från barn räkna med att mötas av ifrågasättande och krav på motivering, medan de som väljer att skaffa barn sällan eller aldrig avkrävs en förklaring. Detta trots att motiveringsbördan normalt ligger hos den som vill genomdriva en så pass radikal förändring som ett föräldraskap innebär.
Normen som förhärligar familjebildning befäster både Magdalena Carlberg och Mats Berggren i sina uttalanden, Carlberg dessvärre med den tyngd som hennes forskartitel för med sig.