I helgen hade Expressenreportern Niklas Svensson 40-årsfest och dansade Gangnam Style med Anna Maria Corazza Bildt (M) och Lars Ohly (V) – politiker det är meningen att han till vardags ska bevaka. Den politiska rapporteringen tar mer och mer formen av nöjesjournalistik, med kändispolitiker och kändisreportrar som hjälper varandra att sälja lösnummer. Kvar blir väljarna, som serveras en innehållslös underhållningsgröt, skriver Rolf van den Brink.
I lördags firade Expressens politiska reporter Niklas Svensson att han fyller 40 med att bjuda stora delar av det politiska etablissemanget på fest på Södermälarstrand i Stockholm. Festens höjdpunkt ska ha varit när gästerna drog på sig masker föreställande Niklas Svensson och dansade Gangnam Style.
Dansövningen leddes av moderaternas avgående chefsstrateg Per Schlingmann och europaparlamentarikern Anna Maria Corazza Bildt (M). Många ur de politiska partiernas staber var på plats, liksom infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd (M).
För tio år sedan hade en liknande fest varit otänkbar. Då var redaktionernas bevakning av politiken mer att likna vid ett skyttegravskrig, där den andra sidan betraktades med skeptiska ögon och skjutjärnet i högsta hugg. Med andra ord byggde den journalistiska linjen fortfarande på idén att den stora makten ska nagelfaras för den lilla individens räkning.
Under 2000-talet har Almedalsveckan vuxit explosionsartat. I dag hålls uppåt 1 500 seminarier under en och samma vecka i juli, då runt 700 journalister besöker Visby. Det är dagar fyllda av informella möten, mingel, festande under avslappnade semesterliknande former. Här har de kantiga stenarna i relationerna mellan politiker och journalister slipats av efter år av informellt umgänge i sommarkläder.
I Almedalen är Niklas Svensson kung. Så varför inte fortsätta festandet i Stockholm på vintern? Själv säger han att det inte är någon skillnad på att bevaka politiker eller en tv-såpa som Expedition Robinson.
Dokusåporna som växte fram under 2000-talet bildade snart symbios med framför allt kvällspressen. Realityprogrammen behövde skapa kända personer av deltagarna i såporna, och kvällspressen, som samtidigt drabbades av minskad lösnummerförsäljning, behövde hitta billigt och gångbart material. Tabloiderna hade reportrar som i realtid via tv-skärm följde vad som hände i Big Brother-huset. Under 2010-talet har politiken och en del av medierna bildat en liknande symbios – med en skillnad.
Numera ingår även de enskilda journalisterna i kändisbygget.
Mediernas bevakning har blivit allt mer personorienterad, och ägnar sig mindre åt sakpolitiken. Förut hade varje större tidning minst en arbetsmarknadsreporter. I dag finns få journalister specialiserade på exempelvis arbetsmarknadspolitik – ändå är jobben vår tids stora politiska ödesfråga. Alla journalister som har skrivit en artikel om arbetsmarknadspolitik och publicerat den på internet, vet vad som händer. Ingenting. Efterfrågan från läsarna tycks minimal.
När paret Reinfeldt skiljer sig glöder däremot tidningssajternas servrar. Det här ser och anpassar sig redaktörerna efter. Dessutom är det lättare att producera stories om politikernas slipsar och slitsar än att nagelfara deras uppfattning om räntepolitiken.
Ljuset flyttas från politik till politiker. Politikerna som personer blir viktigare. Statsvetarna hjälper till genom att analysera hur politiker framför sin politik snarare än vad den består av. Bidrar gör även hyllade tidskrifter som Fokus, som ser på politik i första hand som ett schackspel om makten snarare än något som förändrar enskilda människors förutsättningar.
Ingen politiker som vill vinna makten kan bortse från den nya mediearenan.
I ett allt mer splittrat och brusigt medielandskap med mängder av kanaler som konkurrerar med varandra några knapptryckningar bort i publikens skärm, blir det också viktigare för journalister att bli kända. I dag räcker det ofta inte med att sitta på en stor mediekanal för att få publik. Enskilda journalister behöver allt mer förtjäna sin egen publik. Ett exempel är sajten Nyheter 24, som aktivt jobbar för att profilera sina journalister.
Niklas Svensson är en av de journalister som mest medvetet jobbat med marknadsföringen av sig själv. Han har dessutom hittat en allierad i politikerna, som också blir allt mer beroende av personligt kändisskap. Tillsammans kan de bygga varandra från okända till kända och skapa lättsmält underhållning – precis som deltagarna i Idol och Bonde söker fru gör.
Politikerna håller på att bli helt införlivade i underhållningsindustrin.
Dramaserien Borgen bygger på vad som sker i regeringskansliet i Danmark. Dokumentären om Olof Palme, filmen Call Girl och tv-serien En pilgrims död är breda underhållningsproduktioner byggda på politiker. Den förre vänsterpartiledaren Lars Ohly deltar glatt i SVT:s körsåpa, hans företrädare Gudrun Schyman klampar omkring i TV4:s Let’s Dance. Det är alltså inte särskilt ologiskt att Lars Ohly även Gangnam-skuttar på Niklas Svenssons 40-årskalas.
Själv driver Niklas Svensson tesen att han får fler nyheter ju mer känd han är. Det är en tes som ännu inte bevisats i hans produktion av scoop.
Alla verkar vinna och ha kul. Alla? Får väljarna verkligen den information de behöver för att fatta sina beslut – eller serveras de snarare en underhållningsgröt som medierna har kokat ihop mer eller mindre i maskopi med partiernas staber?
Svaret kanske finns i public service som har ett annat uppdrag än de privatägda mediekanaler som i första hand ska maximera vinsten i förhållande till sina produktionskostnader. Det är svårt att tänka sig att Anna Hedenmo och Mats Knutson, som leder SVT:s Agenda, skulle fira sina födelsedagar med det politiska etablissemanget, Niklas Svensson-style.
En analys av tv-tittandet i söndags ger å andra sidan en tankeställare. Agendas prestigejournalistik lockade 390 000 tittare. Det kan jämföras med de 1,4 miljoner som föredrog underhållningsdramat om mordet på Olof Palme, En pilgrims död.