Jag vet inte vad som är mest absurt.

Förskollärare som klämkäckt föreslår att man kan ta kort på pärlplattorna istället för att stryka dem, eller politiker som stolt deklarerar att de lägger miljontals kronor ur skrala kommunbudgetar på att rensa ut plastdinosaurier och barbiedockor.

Fenomenet plastbantning sprider sig som en löpeld genom Sverige. Nu skall varenda förskola frälsas från den förfärliga plasten, kosta vad det kosta vill.

Det anordnas kurser och tillsätts tjänster och upprättas handlingsplaner. Skattepengarna rullar. Kommun efter kommun kastar sig med en sällan skådad frenesi in i kampen mot plasten.

Är det verkligen rimligt?

I Linköping har politikerna avsatt 10 miljoner kronor för att sortera bort plast. Pengar som hade kunnat bekosta ett flertal förskollärartjänster.

I Göteborg har man anställt två tjänstemän som arbetar med projekt plastbantning.

Vore det inte klokare att lägga fokus på de överfulla barngrupperna eller förskolepersonalens psykiska arbetsmiljö?

Märk väl. Jag ifrågasätter inte att det i en del plastföremål i dag, trots omfattande skärpningar av regler och förordningar, finns kemikalier och andra ämnen som inte är bra. Speciellt inte för små barn.

Med utgångspunkt ifrån det är det fullt förståeligt att det inom förskolan finns en vilja att byta ut sådant som är gjort av plast.

Samtidigt bör detta göras med förnuft. All plast är inte heller farlig. Att då slå på stora trumman på det sätt som nu sker ter sig därför mycket oansvarigt.

Särskilt som det drabbar barnen.

Hur kul är det till exempel att ta kort på sin pärlplatta och sen hälla tillbaka pärlorna i burken? Den förskollärare som tycker att det är en god idé har helt tappat verklighetsförankringen.

Pärlplattor ska strykas så att de kan sättas upp på väggen, delas med kompisar, visas upp för föräldrar och ges bort i julklapp. Annars blir det där härliga pärlandet rätt meningslöst.

Pärlplattornas hotade existens är självklart inte den allvarligaste effekten av hysterisk kommunal plastbantning.

Det mest problematiska är att politiker i ett läge där många kommuner saknar resurser för att hålla nere barngrupperna på en acceptabel nivå och inte längre kan garantera en god arbetsmiljö för förskolepersonalen, eller ens nyttig mat till barnen, prioriterar att hetsrensa ur plast.

Visserligen är det utmärkt att kommunerna har ett framtidsperspektiv och försöker undvika skadliga ämnen.

Men inte desto mindre blir det lätt parodiskt när man å ena riskerar små barns trygghet och psykiska hälsa eftersom det inte finns tillräckligt med pengar att satsa på själva förskoleverksamheten, men å andra sidan inte har några som helst problem med att hosta upp miljoner till plastbantning.

Ett klokare sätt att agera hade varit om man nöjt sig med att tydligt kommunicera till ansvariga inom förskolan att i takt med att material byts ut, skall detta göras mot sådant som inte är av plast. 

För mig som förälder och medborgare är det här en fråga om prioriteringar. Om att inte ta onödiga risker men inte heller tappa allt sans och förnuft.

Kommuner bör inte uppföra sig som inrednings- och föräldrabloggar och huvudlöst kasta sig över varje ny trend.

Inte ens om det kan ge politiker lite tjusig ekoglans. För skattepengar växer inte på träd.

Och jag är övertygad om att det gör större skada för mitt barn om det inte finns någon på förskolan som kan hålla om honom när han är ledsen, eller om hans trygga favoritfröken går in i väggen, än om han då och då leker med plastbilar tillverkade före 2007.