Jag har bott i södra Göteborg i nästan hela mitt liv. Det är där jag låter mina barn växa upp.

I vad som av många okunnigt och nedlåtande kallas rikemansgetto, men som i själva verket är en plats som huvudsakligen befolkas av hårt arbetande medelklassmänniskor för vilka möjligheten att bo vid havet, nära naturen, med hästhagar, skogssjöar och skärgård runt knuten, kommer så högt upp på prioriteringslistan att man är beredd att lägga stora delar av sin inkomst på att kunna ta del av lugnet och skönheten.

Ett lugn och en skönhet som också gör södra Göteborgs kustnära områden till en utmärkt plats för ett hospice – ett boende för människor i livets slutskede.

Detta anser även byggnadsnämnden i Göteborg som efter att ha tagit del av Stiftelsen Änggårdens hospice planer att uppföra en ny vårdinrättning med 15 platser på Fjordvägen i Hovås, sagt ja till framtagande av en detaljplan.

Därmed borde allt vara frid och fröjd. Men inte.

Efter att planen på ett hospice i Hovås blivit känd har ett antal grannar valt att protestera högljutt i brev till stadsbyggnadskontoret.

Man menar bland annat att ”barnen skulle tycka att det var väldigt obehagligt att passera varje dag och behöva tänka på döden”.

Någon hävdar att det skulle vara olämpligt att bedriva palliativ vård i närheten av bad och fotbollsplaner.

En annan framför argumentet att ”frekventa transporter av patienter och avlidna, anhöriga och djup sorg och förtvivlan kommer göra att området förknippas med död och lidande”.

En person skriver också att ett ”hospice vore känslomässigt obehagligt för de kringboende”. Vilket så klart är rent trams.

Är det något som är känslomässigt obehagligt är det när empatilösheten går så långt att människor har mage att försöka stoppa ett hospice.

När man inte förstår hur lindrande det är för den som befinner sig i dödens väntrum att känna havsbrisen mot kinden och höra barnskratt från bad och fotbollsplaner.

Bara tanken på att svårt sjuka skulle gömmas undan långt in i skogen för att ”barn skall slippa passera dem och tänka på döden” är rent av bisarr.

Jag vet inte vilka dessa upprörda Hovåsbor är. Men jag vet att de gör sin – vår – del av staden en djup otjänst.

I traditionella såväl som sociala medier och kommentarsfält frodas nu klasshat och hånfulla påstående om ”de rika” som inte vill dela med sig av sin idyll till döende.

Är det något Hovås riskerar att förknippas med är det känslokyla, egoism och obehaglig argumentationsteknik där man skjuter sina barn framför sig.

Jag hoppas att de som protesterat tänker ett varv till.

Att de funderar på vilken typ av miljö de hade velat befinna sig i om det värsta skulle inträffa och de själva eller någon de älskar drabbats av obotlig cancer.

Hade det då inte varit ljuvligt att kunna göra de sista veckorna eller månaderna så ljusa, smärtfria och levande som det bara är möjligt? Kanske ta en promenad på Säröbanan medan solen sjunker i havet?

Bara några hundra meter bort ligger dessutom Granlidens äldreboende.

Där är de flesta ganska sjuka och folk dör relativt ofta, och aldrig någonsin har jag hört att det skulle skapa besvär för de kringboende.