Konstellationen Bert Karlsson och Matilda Brinck-Larsen ser en migrationspolitik i fall och en klyfta mellan politiker och verklighet utifrån någon slags osäkerhet bland anställda i deras verksamheter.

Ungefär som att boendefrågan är svaret på integrationen.

Som att det handlar om dem och inte de som kommer hit på flykt undan krig och elände. Snacka om att vara frånvänd från verkligheten.

Det är förståeligt att personer som gjort stora pengar på andras misär nu skriker när ersättningsnivåerna halveras för ensamkommande barn och när boenden börjar föras bort från privat regi.

Att staten i många fall betalar absurda summor per dygn för ett boende, i många fall i klass med helpension på ett bättre hotell, är inte optimal användning av skattemedel.

Den stora utmaningen ligger inte i hur många man kan inhysa under ett tak. Kärnan i det vi kollektivt måste åstadkomma är att se till att de som kommer hit hamnar i egen försörjning så snabbt det bara går. Allt annat blir bara ett slag i luften.

Ansvarsfördelningen för flyktingmottagandet har sedan lång tid varit skev mellan såväl Sverige och andra länder som mellan Sveriges kommuner.

Det har verkligen inte varit ett värdigt mottagande alla gånger för de människor som tagit sig hit.

I Sverige befinner sig 50 procent av de nyanlända i tio procent av våra kommuner.

Fagersta är en kommun där antalet invånare på kort tid vuxit snabbt och där de nyanlända idag utgör omkring en femtedel av befolkningen.

Det är ganska målande att drygt tio procent av Fagerstas hela befolkning är inskrivna på Arbetsförmedlingen idag och att två tredjedelar av de inskrivna är utrikesfödda.

Av dem saknar mer än hälften gymnasieutbildning, många saknar utbildning helt. I princip är bara knappt tio procent av alla inskrivna tillgängliga för arbetsmarknaden, som i bästa fall kan leverera en bråkdel lediga sysselsättningsplatser en given vecka.

Framtidsutsikterna till eget arbete är med andra ord inte särskilt ljus och vägen till egen försörjning blir oändligt lång. Inte bara i Fagersta.

Det finns en snudd på ogenomtränglig barriär runt arbetsmarknaden, som det i snitt tar drygt åtta år för en nyanländ att ta sig igenom.

För många innebär det att sitta sysslolösa i åratal i väntan på nästa möte med nästa myndighetsföreträdare. Ett utanförskap som skapar otrygghet för oss alla.

Regeringen har sett vilka utmaningar kommuner som tar stort ansvar för nyanlända har.

Det har tagits många tuffa beslut kring flyktingmottagandet i syfte att få en mer hanterlig situation än den vi alla befann oss i för ett år sedan där tusen personer anlände till Sverige varje dag.

Regeringen har också presenterat en rad olika åtgärder i syfte att få ordning och reda på mottagandet och kortare vägar till ett eget arbete, med kompletterande utbildningar, snabbspår och andra etableringsfrämjande insatser.

Det är rätt fokus. Vi är långt ifrån i mål.

Integrationen måste förbättras och vi måste inse att det finns ett tak för hur många flyktingar Sverige och en kommun som Fagersta kan tänka sig att ensamt ta ansvar för under en given tidsperiod.

De som kommer till Sverige förtjänar ett värdigt mottagande och goda förutsättningar till eget arbete och samhällsgemenskap.

Ett utanförskap i ett skattefinansierat boende hos Bert Karlsson är inte lösningen.