Gymnasieminister Aida Hadzialic (S) deklarerade häromdagen att regeringen överväger ett förbud mot religiösa friskolor. Att regeringen återigen attackerar friskolor är förvisso inte överraskande.

I takt med att Socialdemokraternas opinionssiffror faller, och väljarna flyr till bland annat Vänsterpartiet, har retoriken skruvats upp. Det är i sig mycket allvarligt.

Men vad gäller just religiösa friskolor blir attacken särskilt obehaglig. Den är nämligen inte enbart en attack på det fria skolvalet – vilken är illa nog – utan också på religionsfriheten, på den kulturella mångfalden, på redan utsatta minoriteter och på föräldrars rätt att ta ansvar för sina barns uppfostran.

Vad vet vi om religiösa (eller som den formella termen lyder: konfessionella) friskolor? Till att börja med att de är få. Enligt Skolverket finns idag 66 konfessionella friskolor, 54 av dem är kristna, elva muslimska och en judisk.

Svenska skolan har fundamentala problem, såväl med resultaten som ordning och reda i verksamheten. Problemen är störst i kommunala skolor, där också den absoluta majoriteten av eleverna går.

Att gymnasieministern då särskilt attackerar de 66 skolor där barn tillhörande religiösa minoriteter går är häpnadsväckande. Inte minst med tanke på att de konfessionella skolorna presterar bättre än skolor i allmänhet.

Det gäller andelen behöriga till yrkesprogram, det gäller meritvärde och det gäller andelen elever som nått kunskapskraven i alla ämnen. Alla religiösa skolor är förstås inte bättre, men de allra flesta är det.

Och många är väldigt mycket bättre än skolor i genomsnitt. Att stänga dessa skolor skulle med andra ord försämra resultaten i svensk skola.

Ett förbud mot religiösa friskolor strider dessutom mot Europakonventionen, där det mycket tydligt slås fast att staten vad gäller utbildning måste ”respektera föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn en uppfostran och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse”.

Regeringen överväger alltså att förbjuda en typ av skolor som används av redan utsatta religiösa minoriteter, och som presterar bättre än andra skolor, trots att ett sådant förbud vore oförenligt med de mänskliga rättigheterna. Varför i hela världen då?

Dels talas det om exempel på brott mot skollagen, särskilt nämns fall där pojkar och flickor separerats i undervisningen på ett sätt som inte får förekomma.

Att stänga alla religiösa friskolor på grund av detta vore lika absurt som att förbjuda kommunerna att bedriva undervisning för att enskilda kommunala skolor missköts.

Skolor som inte följer lagar och regler ska naturligtvis stängas, oavsett huvudman och inriktning. Men det finns inget skäl att straffa välskötta religiösa skolor för vad helt andra skolor gör.

Dels beskrivs religiösa skolor som ett integrationsproblem, tanken förefaller vara att barn som går i en religiös skola inte sedan kan integreras i samhället. Detta syftar sannolikt inte på de 54 kristna, utan på de 11 muslimska och den enda judiska skolan.

Det är ett tveksamt påstående. Mängder av erfarenheter från såväl Sverige som andra länder visar tvärtom att civilsamhället, inklusive religionen, kan spela en avgörande roll för integrationen. En trygg grund från vilken man sedan etableras i majoritetssamhället.

Vi lever i en tid då religiösa minoriteter förföljs, även i vårt land.

Antisemitismen tvingar judar att flytta från Malmö, kristna asylsökande attackeras av andra asylsökande på grund av sin tro, hat och hot mot muslimer har blivit vardag.

I detta klimat borde regeringen veta bättre än att ägna sig åt krypskytte mot religiösa minoriteters rätt att välja skola åt sina barn.