I Janne Anderssons Sommar i P1, 10 augusti, skryter den blivande svenska förbundskapten om hur han lurade en av sina spelare på ett träningsläger på Mallorca.

Spelare och ledare sitter i en minibuss som ska ta dem till hotellet efter en ledig dag i stan, när någon springer förbi bussen som Andersson menar är hans kompis Magnus.

En spelare i laget, är trött och vill hem, slår därför vad om 100 000 euro att det INTE var Magnus som nyss sprang förbi. Andersson satsar 1 euro emot och ber bussen köra efter joggaren.

Andersson får rätt, det var Magnus, och spelaren försöker skoja bort det hela. Andersson insisterar då på att pengarna ska betalas samt föreslår en avbetalningsplan för att göra sitt skådespel trovärdigare.

Först när spelaren kommer och ber om ett privat samtal ett dygn senare, uppenbart skrämd, så ger Andersson med sig.

Då har spelaren vid upprepade tillfällen försökt få Andersson att erkänna skämtet men Andersson har hållit masken.

Andersson, resonerar kring händelsen: ”Det är ju elitidrott vi håller på med och vår främsta uppgift är ju att försöka nå gränserna.”

Agia Napa, 2003. Tre lagkamrater säger till mig första dagen på träningslägret att vi nya och yngre spelare ska hoppa bungyjump lägrets sista kväll som en del av bli upptagna i gemenskapen.

Jag är rädd för höjder men vågar inte säga något för att jag är ny och vill passa in. Jag börjar må dåligt. Jag har svårt att äta och sova. Det går ut över fotbollsspelet.

Sista dagen går jag in till en av spelarna. Jag gråter och säger att jag inte vågar. Spelaren säger då att det hela var ett skämt och att det ingår att man driver lite med oss ”junisar”.

I två veckor höll man masken, lite på samma sätt som Andersson. ”Det är bara ett skämt, va?”, kom jag flera gånger och frågade men man insisterade på att det skulle hoppas.

På mitt hotellrum den kvällen låg en annan ung spelare som också visade sig ha varit rädd. Han sa med tanke på allt: ”Jag längtar så tills vi får göra likadant mot dom nya spelarna nästa år.”

Han blev senare lagkapten.

Janne Andersson ska var stolt över sin nya arbetsgivare. Svenska Fotbollsförbundet har under de senaste åren bedrivit ett jättefint arbete med att stävja attityder som dessa.

Jag har själv bjudits in att tala med ungdomslandslag på grund av mina erfarenheter som ung proffsspelare i Sverige och utomlands.

Exemplet från Agia Napa pekar på en subtil form av maktutövning med syfte att skrämma som inte sällan pågår inom herrlag och förs vidare genom tongivande spelare och ledare.

Spelare i ungdomslandslagen känner många gånger igen sig i berättelsen och förbundsledare har därför tryckt på vikten av att just dessa spelare ska jobba för att stävja liknande beteenden ute i sina föreningar samt markerat att landslaget representerar något annat.

Mossig grabbjargong i all ära, men det som gör mig mest arg och förundrad är uppsåtet.

Andersson vill nämligen fostra. Han berättar att det som gör skämtet extra roligt är att spelaren är en ordentlig kille som gillar att ta ansvar.

Han lämnar inga detaljer åt slumpen.

”Det har gjort honom till elitidrottare, men i detta fall höll han i för hårt”, konstaterar han.

Nu har Andersson alltså lyckats i sitt uppdrag som tränare att få spelare att vara en mindre professionell fotbollsspelare?

Nej, Andersson, en elitfotbollsspelare eller ledares främsta uppgift är inte att nå gränser för utsatthet och integritet, att lägga sig till doms över människors sätt att vara sig själva och än mindre att uppfostra, det är, tro det eller ej – att vinna matcher.

För det behöver man professionella spelare och ledare.