Det kött vi äter ska bära sina verkliga kostnader. Men det vore urkorkat att införa en särskild köttskatt när den globala köttindustrin samtidigt får jättesubventioner. Vill vi förändra våra konsumtionsmönster måste vi istället återskapa kopplingen till naturen. Den som tar sig rätten att äta snabbköpsbiffar borde också prova att föda upp, slakta och stycka djur, skriver Magnus Nilsson, grundare av den världsberömda jämtlandskrogen Fäviken Magasinet.

Generellt tycker jag att folk behandlar kött lite vårdslöst. Kanske beror det på att så få av oss i det moderna samhället har någon egentlig koppling till de djur som lever sina liv för att ge oss människor mat. Visste ni att vi konsumerar nästan dubbelt så mycket kött per person i Sverige nu som vi gjorde 1950?

Vi bombarderas konstant av information och statistik över hur våra matvanor förändras, hur mycket köttätandet påverkar miljön och hur många fler av oss som helt enkelt äter så mycket – inte bara kött – att vi blir sjuka. För mig verkar det ganska tydligt att oavsett all denna lättillgängliga information så går trenden fortsatt åt ett håll som, om man tror på gängse forskning, är icke önskvärt.

Hela situationen är för abstrakt. De flesta av oss, inklusive jag själv, känner inte vad det spelar för roll om vi förändrar våra konsumtionsmönster. Det är för lätt att inte behöva ta i sammanhanget rätt beslut. Av den anledningen är det svårt att få till stånd en förändring.

Vill vi bryta den rådande utvecklingen tror jag att vi måste återskapa den koppling till naturen som för många bara blir mer och mer avlägsen.

Vi måste förstå att djur är individer som vi i många fall föder upp och dödar av helt själviska skäl, och om vi inte kan vara tillfreds med den tanken så borde vi heller inte få köpa anonyma snabbköpsbiffar. Här kommer därför en berättelse ur verkliga livet, om den händelse som fick mig att inse vad det är vi egentligen gör när vi äter kött.

Jag gick sakta mot den lilla flocken på min och Toves gård, gården i jämtländska Mörsil dit vi flyttat sommaren innan. Ett av många små projekt vi företagit oss var att föda upp får, mest för att de håller ängarna runt huset prydliga med sitt konstanta ätande, men också för deras lamm.

Jag hade slaktat och styckat lamm och andra djur många gånger förut, både i jobbet och tidigare under min uppväxt, och jag trodde inte att det skulle bli något problem heller den här gången – särskilt inte eftersom vi bara hade fem tackor och åtta lamm, varav de som inte skulle ätas i familjen dessutom skulle åka till slakteriet för att tas om hand där.

Allt eftersom sommaren gick, växte de små lammen. Barnen döpte dem och de blev ganska tama. Det hade aldrig varit fallet med de lamm vi haft på Fäviken, eftersom flockarna där alltid varit så mycket större. När jag närmade mig den lilla gruppen där på ängen ovanför huset bräkte de välkomnade i kör – kanske kände de igen mig som den trevlige prick som gav dem kornkross från sin utsträckta hand och kliade dem bakom öronen.

Det största av bagglammen, det som barnen kallade Valdemar, tog några steg mot mig. Han var inte bara barnens favorit utan också min, lite stiligare än sina syskon och med en ovanligt självsäker utstrålning.

Så stod jag där, med laddad bultpistol i vänster hand och en rakbladsvass slaktkniv nedstoppad i ett hölster knutet till mitt högra ben. Valdemar promenerade som vanligt rakt fram till mig och började nosa runt kring mina fickor efter något mumsigt.

Utan tvekan, märkligt nog, kliade jag honom en sista gång bakom örat innan jag tog ett fast grepp om det, tryckte bultpistolen mot hans lockiga panna och kramade avtryckaren. Han ryckte till som i kramp i samma stund som skottet brann av och blev sedan slapp. Jag drog kniven ur hölstret och skar raskt ett snitt in i hans hals, genom de livsviktiga blodkärlen.

Blodet strömmade ut över mina händer och ut på den kyliga marken, det ångade när den röda vätskan träffade ömtåliga formationer av frost på det bruna gräset under oss. I samma takt som blodet lämnade kroppen såg jag också livet lämna hans mörka ögon.

När jag stod nere vid vårt hus igen insåg jag att jag grät, något som jag visserligen gör ibland precis som de flesta av oss men som jag aldrig tidigare gjort när jag handskats med ett djur eller dess kött. Jag kände mig djupt rörd av morgonens händelser, och förstod att när man dödar en individ som man lärt känna och uppskatta för sina egna behovs skull så får man en speciell respekt för det djuret, en respekt som jag inte tror att man kan få på något annat sätt.

Ibland, när jag ser hur folk behandlar kött – ineffektivt och slarvigt i en restaurang genom att välja bort ”enklare delar”, eller som privatpersoner genom att uppenbart överkonsumera – då tänker jag att det vore bra med en motsvarighet till ett körkort för köttätare.

Köttkörkortet skulle vi få genom att föda upp, slakta, stycka och äta ett djur.

Om alla fick uppleva vad jag upplevde den där morgonen med Valdemar, tror jag att de som fortfarande skulle välja att äta kött efter det skulle göra det med betydligt mer eftertanke och respekt. De personer som inte kunde hantera situationen och acceptera verkligheten bakom köttätandet, skulle då liksom diskvalificera sig från sin rätt att äta andra individer. För äter andra individer är ju faktiskt vad vi gör när vi öppnar det där plasttråget med anonym biff från snabbköpet, även om det inte känns så.

Självklart skulle det bli lite svårt för alla i hela världen att uppleva samma sak som jag gjorde den där morgonen, det förstår jag. Men ändå – en av nycklarna till att få oss alla att konsumera med måtta och inte slösa och slänga så mycket som idag, är definitivt att återupptäcka vad mat egentligen är och börja värdera den igen.

Vid sidan av körkortet för köttätare finns något annat som jag tror är en absolut nödvändighet för en varaktig förändring i den här frågan. Det är att om man väljer att konsumera, inte bara kött utan andra saker också, då måste man direkt också vara beredd att ta det fulla ekonomiska ansvaret för sin handling. Annars blir det för lätt att göra fel i vardagen.

Däremot känns det väldigt naivt att tro att en ”köttskatt” skulle påverka konsumtionen i någon större positiv utsträckning. Vi har det obalanserade jordbruk vi har idag, eftersom vi försökt att på konstgjord väg styra marknaden.

Vi har bönder som knappt får betalt för sitt arbete och konsumenter som inte förstår vad det är de betalar för – och som därmed inte heller värderar de råvaror de köper så högt som de borde. Vi har nedläggningar, rationaliseringar och arbetslöshet, inte bara i livsmedelsindustrin utan mest överallt i samhället. Mycket av detta är på grund av vår jakt på konsumtionsvaror som är billiga just nu, för stunden, men knappast på lång sikt.

När det gäller mat blir billig sådan ofta den som importeras från andra länder med billigare arbetskraft än Sverige. Man kan säga att mycket av produktionen av den mat vi konsumerar idag subventioneras av andra människors sämre levnadsvillkor i kombination med fortfarande billiga fossila drivmedel.

Jag tror att det vore bättre att i grunden försöka förändra vår syn på vad det är vi äter. Vi måste återställa matens värde samt möjliggöra för våra producenter att leva på vad de producerar utan bidrag, istället för att dölja symtomen tillfälligt med ännu en åtgärd vars verkliga konsekvenser är omöjliga att överblicka.

I ett system där vi konsumenter fick välja att betala vad en vara faktiskt kostar om vi vill ha den, istället för att ändå betala det fulla priset vare sig vi vill eller inte via skattsedel och subventioner, skulle det vara lättare att göra kloka val i de här frågorna.

Låt oss säga att nötköttet kostade dubbelt så mycket att köpa i handeln som det gör idag. Tror ni att folk skulle äta så mycket som de gör nu, och dessutom slänga bort typ trettio procent? Det tror inte jag!

När den här prisförändringen kommer – för det gör den, förr eller senare – är detta dock inte pengar som skall tillfalla staten i form av någon skatt. De ska gå direkt till bonden och mellanleden i den lokala produktions- och distributionskedjan, inget annat.

Jag håller med initiativtagarna till köttskattsförslaget om att en vara skall bära sina verkliga kostnader. Men det verkar uppriktigt sagt urkorkat att ge en jättesubvention med ena handen och sedan lägga på en straffskatt på samma vara med andra handen.

I vart fall om vi vill kunna äta bra i framtiden.