Om Barack Obama beslutar att bomba Syrien kommer han, vare sig han vill eller inte, stärka de jihadister som numera dominerar upproret mot Assad. De unga män som flockas under det heliga krigets fanor har samma visioner som den svenske självmordsbombaren Taimour Abdulwahhab. Syrien är idag det nya Afghanistan – den främsta fronten för global salafitisk jihadism. Det skriver Mohamed Omar, författare och poet.
De väpnade grupperna i Syrien bildar en brokig skara. Efter två och ett halvt års konflikt kan man dock skönja ett tydligt mönster. Den starkaste ideologiska drivkraften inom den väpnade oppositionen är helt klart islamismen – och inte vilken islamism som helst, utan en mycket brutal och intolerant form av sunnitisk extremism, nämligen det som brukar kallas för salafism eller wahhabism.
Den fria syriska armén används som en samlingsbeteckning för de olika rebellgrupperna. Många syrier, som vet vad det handlar om, uttalar det i stället ”den fria salafitiska armén”.
Termerna salafism och wahhabism betecknar mer eller mindre samma sak. Anhängarna kallar sig själva salafiter eftersom de gör anspråk på att följa de tidiga muslimerna, ”as-salaf” eller ”föregångarna”. Man påstår alltså att man representerar ”den ursprungliga och rena islam”.
Muslimer utanför rörelsen kallar dem hellre wahhabiter för att markera att rörelsen är ett historiskt fenomen – en av flera möjliga tolkningar av sunniislam – och därtill djupt beroende av en minst sagt kontroversiell predikant från som levde på den arabiska halvön på 1700-talet: Muhammed ibn Abd al-Wahhab.
En av de största rebellgrupperna i Syrien – och den som attraherar flest utländska jihadister – heter Jabhat An-Nusra och är en syrisk gren av den irakiska gruppen Islamiska staten i Irak. Jabhat An-Nusra har svurit trohet till Al-Qaidaledaren Ayman Az-Zawahiri, Usama bin Ladins efterträdare. I de områden som idag kontrolleras av rebeller ser det ut som Somalia under Al-Shabab eller Afghanistan under talibanerna.
Något som är mycket viktigt att känna till, men som tyvärr förbises alltför ofta, är att det nuvarande upproret i Syrien inte är det första. Det är i stället det senaste i en rad av uppror av likande religiöst fundamentalistisk, sekteristisk karaktär. Det är en kamp om Syriens identitet som började efter det ottomanska rikets fall och intensifierades efter andra världskriget. Är Syrien en arabisk, sekulär stat eller en religiös, sekteristisk? Ska en viss religiös grupp, sunnimuslimerna, åtnjuta särskilda privilegier?
Det som till stor del driver dagens uppror, liksom de tidigare, är en upprördhet över statens sekulära karaktär och den tolerans som finns mellan olika religiösa grupper samt kvinnornas – i arabvärlden – förhållandevis starka ställning.
Den 11 december 2010 skakades Sverige av den första självmordsattacken i vårt land. Taimour Abdulwahab utlöste sin sprängladdning på Bryggaregatan i Stockholm. Hans plan var att ha ihjäl så många oskyldiga julhandlare som möjligt. Taimour Abdulwahab formades i den salafitiska miljön. Det var i salafitiska moskéer i Storbritannien han fick sin religiösa och politiska undervisning. Han reste till Irak och anslöt sig till den Islamiska staten i Irak, det vill säga Jabhat An-Nusras moderorganisation.
Syrien är idag det nya Afghanistan – den nya fronten för global salafitisk jihadism. De som flockas under det heliga krigets fanor och kring de sekteristiska slagorden riktade mot kristna, alawiter och även sekulära sunniter, är unga män med samma värderingar och samma visioner som självmordsbombaren Taimour Abdulwahhab.
Det rör sig om hundratals jihadister, rekryterade genom Europas många salafitiska moskéer och nätverk. Säpo rapporterade i april att omkring trettio personer har rest från Sverige. Minst ett tiotal har redan stupat och upphöjts till martyrer av rörelsen.
Om Obama beslutar att bomba Syrien som bestraffning för en påstådd gasattack från regeringens sida, kommer det – vare sig han vill eller inte – att leda till att dessa salafitiska grupper får en rejäl skjuts framåt. Dessa grupper, som i varierande grad delar Al-Qaidas ideologi, har redan ett starkt fäste i Syrien och det riskerar att bli ännu starkare.
Förföljelserna av kristna, som funnits där längre än muslimerna, är redan mycket allvarliga. Terrorvågen mot shiiter i Irak kommer att intensifieras ytterligare – samma grupper opererar på båda sidor om gränsen – och eventuellt destabilisera den irakiska staten.
Men problemet är inte begränsat till Mellanöstern. Hela den internationella, salafitiska miljön kommer att känna segervittring och få ökat självförtroende. Detta påverkar självklart också Europa och Sverige.
USA kan kanske uppnå sitt kortsiktiga mål att minska Irans inflytande i regionen – men på lång sikt innebär ett anfall att man stärker den militanta salafismen med terrorism, sekteristiskt våld och ökad fanatism som oundviklig konsekvens.
De religiösa minoriteterna i den islamiska världen, liksom mer toleranta och måttfulla former av islam, trängs tillbaka än mer, och i Västvärlden befäster salafitiska och närstående intoleranta strömningar sitt redan stora övertag inom organiserad islam.