Om cookies på våra tjänster

Vi har placerat cookies på din dator och lagrar ditt IP-nummer för att ge dig en bättre upplevelse av våra webbplatser. Om du inte godkänner eller vill ha mer information kan du läsa mer här: Om cookies och personuppgifter

Mer lekfull syn på sex avdramatiserar känslan av att bli kränkt

OTROHETSKONTROLL · Oscar Swartz om debatten efter hovrättsdomarna för otrohetskontroller:

Under 60- och 70-talen argumenterades det för att Sverige borde avskaffa sexualbrotten. Med dagens lagstiftning kan det istället få värre konsekvenser att röra en sovande människa på fel ställe än att låsa in samma person i en källare och sparka den blodig. Sex är framför allt något som sker i huvudet – det är också där som allvaret av upplevda kränkningar bestäms, skriver Oscar Swartz apropå veckans debatt om ”otrohetskontroller”.

En hovrätt dömde en unken handling (”otrohetskontroll”) som ett ”brott mot frihet och frid” i stället för ett sexualbrott. Sociala medier kokade: Det måste vara ett sexbrott och inte ett våldsbrott. Den underförstådda tanken är förstås att det förra är mycket värre.

Aftonbladets Oisín Cantwell menade att domen enligt dagens lagstiftning var korrekt. Straffrättsdoktoranden Linnea Wegerstad drog samma slutsats här på SVT Debatt, men efterlyste också en bredare diskussion om gränsdragningen.

I mitten på 1960-talet uppvaktade SLS, Sveriges Liberala Studentförbund, regeringen med krav som kan verka förbluffande idag. Ungliberalen Hans Nestius hade redan blivit hjälte när han riskerade fängelse genom att hjälpa svenska kvinnor till fullt legala aborter i Polen.

1966 skrev han: ”Vår rätt till sexuell utlevelse regleras i ett speciellt kapitel i brottsbalken, Kap. VI. Hela detta kapital borde i princip kunna avskaffas. Det som måste vara kvar (skydd för barn och ungdom och skydd mot våldtäkt och våldförande) bör kunna överföras till kapitlen om våldsövergrepp, misshandel, rån och utpressning. Den önskade avdramatiseringen av sexuallivet befrämjas inte av att man skiljer ut de sexuella övergreppen i en särskild brottsgrupp.”

Det hade börjat 1962 med att 23-åriga journalisten Kristina Ahlmark-Michanek gjorde sensation med skriften Jungfrutro och dubbelmoral. Hon menade att synen på flickors sexualitet var reaktionär och hämmade dem från att möta killarna i ”fria förbindelser”. En ny tid krävde ”samlag för vänskaps skull”. Sex skulle inte behöva legitimeras med kärlek.

Skå-Gustav Jonsson, den kände barnpsykiatern, gav understöd: ”Nu tycks man äntligen vara framme vid att erkänna sexualiteten som ett värde även utan alla sådana garneringar. Samlag för vänskaps har blivit slagordet. Varför inte säga det rent ut: Samlag för njutnings och nöjes skull?”

Studentpolitikern Per Gahrton, som senare blev riksdagsledamot för både FP och MP, gick ännu längre: ”Jag menar att en långtgående normupplösning är av nöden. Folk bör ligga med varandra när de har lust, kanske ibland också när de inte har det.”

Denna rörelse har kallats sexliberalism och har förtjänstfullt dokumenterats av Lena Lennerhed i Frihet att njuta – sexualdebatten i Sverige på 1960-talet.

Sexliberalismen nådde sin zenit när en statlig utredning 1976 publicerade Sexuella övergrepp: Förslag till en ny lydelse av brottsbalkens bestämmelser om sedlighetsbrott avgivet av sexualbrottsutredningen. Utredarna beklagade närmast att man inte hade fått direktiv att föreslå ett avskaffande av sexualbrott: ”Med den syn på sexualbrotten som utredningen företräder är det inte självklart att bestämmelserna därom bör behållas som en särskild kategori brott. Det ger nämligen intryck av att det finns en speciell sexuell integritet som är väsensskild från annan integritet.”

I jämförelse med straff för misshandel tyckte man att sexualbrotten behandlades för strängt och föreslog ändring.

Men utredningen lades på hyllan efter en serie artiklar i Expressen och en bok av Maria-Pia Boëthius. Hon hade motsatt uppfattning: att våldsbrott är fysiska med skador som läker medan en sexuell kränkning är livslång och inte kan göras ogjord.

När man läser de sexliberala källorna slås man av att det inte bara handlade om frihet från något; kulturella, moraliska och i viss mån legala begränsningar. Rörelsen var socialliberal på vänsterkanten, och man talade också om frihet till något; sexuell njutning för alla.

Sexliberalerna var besjälade av att bekämpa den gripande ”sexuella nöd” de såg överallt. Förslag om statliga bordeller kom från vänster. Utopin var ett samhälle organiserat efter sexuell jämlikhet. Alla skulle med.

Vi kan konstatera att Boëthius vann slaget om hur den dominerande heterosexuella kulturen och lagen kom att betrakta sex. Sexualbrottslagarna har skärpts och straffen blivit hårdare i omfattande lagstiftningspaket 1984, 1998 och 2005. Ändå har sexualbrotten exploderat i Sverige. Att ”mot ersättning skaffa sig en tillfällig sexuell förbindelse” har blivit ett nytt brott. Tuffare lagar är åter på gång.

Som sexrådgivarna säger: Sex är något som sker i huvudet och det är också där som allvaret av upplevda kränkningar bestäms. Det fanns en logik i sexliberalismen för 40-50 år sedan. Om man avdramatiserade sex till att bli mer av en lek skulle störande sexuella incidenter inte heller upplevas på samma nivå som att bli utsatt för våld.

Vi har idag en kultur som bejakar hyperindividualism och sexuell konkurrens snarare än solidaritet. Samtidigt som vi uppmanas att uppfylla våra innersta sexdrömmar måste vi rapportera minsta incident som kan störa drömmen.

Skillnaden mellan noll och två års fängelse kan idag vara några centimeters mellanrum vid placering av ett finger på en sovande person som fingraren nyss hånglat med. Förövaren kunde idag straffmässigt ha tjänat på att istället låsa in den sovande i en källare för att där brutalt sparka offret med månader av läkningsbesvär som följd.

Detta hade förbluffat 1960-talets sexliberaler – liksom att offret i det första fallet hade fått flera gånger högre ekonomisk ersättning för både kränkning och sveda och värk.

Kulturkritiker bör fråga sig om en tilltagande individuell jakt på driftsutlevelse går ihop med en allt oförsonligare känslighet mot övertramp.