När jag skriver detta är alla mina tre barn hemma från skolan.

”Jag ska bara skriva färdigt en text, så kan vi gå ut sedan”, säger jag, trots att jag vet att det värsta man kan säga till barn är att något ska ske ”sedan” – särskilt om det de måste vänta på är att föräldern ska bli färdig med ett jobb.

Och det går definitivt inte att komma dragande med argumentet att jag ju arbetar för er skull, för att ha råd att försörja er – ha! Sådant är lappri för barnen, eftersom de är helt säkra på att jag kommer att kunna ordna allt till det bästa, jobb eller inget jobb.

De lägger sina liv i mina händer. Nej, jag har lagt deras liv i mina händer. Det är ju självklart. Men så skrämmande när jag ser det svart på vitt.

Att vara en självuppoffrande mor blir mer och mer ute, tycks det mig. Själv har jag aldrig tyckt att den formuleringen äger någon verklighetsförankring.

Oräkneliga kvinnor har förvisso varit självuppoffrande hustrur till män vars föräldraskap upphört vid ejakulationen, men själva moderskapet – hur skulle det kunna vara en uppoffring?

Ja, det är jobbigt att ha barn. Det är också jobbigt att ha vänner, arbetskamrater och egna föräldrar. Ett av människans mest framträdande drag är den distinkta jobbighet som inträder så fort vi har med varandra att göra.

Varför barn skulle förväntas vara något undantag från den regeln har jag aldrig klykat. Sant är också att den tid vi ägnar åt våra barn minskar tidsrymderna vi ägnar åt annat – men inte heller det är unikt för barnen.

Skillnaden är väl snarast att barnen så gott som alltid är roligare, sötare och innehar betydligt snabbare hjärnor än snart sagt varje vuxen individ jag skulle kunna dela min tid med.

Jag är säker på att barnens krav på min närvaro har räddat mig från ett oräkneligt antal utomordentligt meningslösa och frustrerande sociala sammanhang med diverse vuxna.

Vad vill jag ha av mina barn på Mors dag?

Lilla Vera, 6, har erbjudit mig en giraff. Men jag börjar näppeligen storböla om hon inte lyckas trolla fram ett savanndjur som jag kan rida på till jobbet.

Det räcker så bra att få vara fondvägg och initiativtagare till tre tankekaskaderande, badkarsbadande, stolleprovsslöjdande och monumentalt mjukhudade självständiga universa med en fradgatuggande discokula till framtid.

Jag blir inte ens ledsen om de blir affärsjurister alla tre. Jo, lite ledsen kanske, men om de verkligen älskar affärsjuridik kommer jag att kunna vänja mig.

Det jag mest beundrar hos alla som går under beteckningen ”barn” är att de lyckas hålla sig så positiva till sinnes trots att de måste släpa på föräldrar, skolplikt, nagelklippning, vaccinationer och tusen sinom tusen andra jobbigheter.

Är det några som måste uppoffra sig så är det barnen. Men de verkar inte tänka så. De flöjtar fram i de vägrenar de fått sig anvisade av sina päron, och de gör det med gott gry, för det allra mesta. Det förtjänar en hyllning.

Ja, jag ska slöjda medaljer och ge dem till mina barn på Mors dag.

De kommer att tycka att jag är koko, men det gör ingenting.