Om cookies på våra tjänster

Vi har placerat cookies på din dator och lagrar ditt IP-nummer för att ge dig en bättre upplevelse av våra webbplatser. Om du inte godkänner eller vill ha mer information kan du läsa mer här: Om cookies och personuppgifter

Moralpanik att uppröras över tafsandet i Mello

MELODIFESTIVALEN · Rebecca Weidmo Uvell svarar Kristina Wicksell om pausunderhållningen i Melodifestivalen:

Ni som upprörs över att Björn Gustafsson i en skämtsketch i Mello tar Nour El-Refai på brösten – slappna av. Humor är lösningen, inte problemet. 

Melodifestivalen anlitar några komiker som pausunderhållning. I en sketch på slutet smeks ett bröst (med kläderna på) och vips – sociala medier och debattsidor översvämmas av indignerat skandalutropande.  ”Snusk! Kvinnoförnedring! På bästa sändningstid minsann. Och tänk på barnen!”

När blev Sverige ett moralpanikens hemland, eller har vi alltid varit det? Ett land där man inte kan skämta om någonting och där linjen mellan acceptabelt och skandal är så tunn så snart ingen av oss vet var den faktiskt går. Det är bara en tidsfråga innan detta leder till självcensur. Att folk låter bli att skriva saker, göra saker, säga saker av risk för att hamna i något skandaldrev.

Vi kanske redan är där. Beklagligt i så fall. För då blir både debatt och kultur fattigt.

Och till slut blir det bara de med högst stämma, de som redan nu tagit sig ton över alla andra, som får avgöra vad som är acceptabelt att säga och inte, som vågar ge sig in i det offentliga rummet.

Själv tror jag att det är i konflikten de bästa tankarna föds. En viktig del i detta är just humorn. Det är i komiken som fördomar, strukturer och ”elefanten i rummet” tas upp och luftas så att vi sedan kan prata om dem. Skratt förenar och många gånger är det bara genom att skämta om saker som de ens går att närma sig.

Dessutom är humor en viktig ingrediens i själva debatten. För genom självdistansen kan man verkligen se sina egna åsikter ur andra glasögon och omvärdera sanningar man tidigare hållit som absoluta. Det är så vi får ett samhälle som ständigt rör sig framåt. Humor är lösningen, inte problemet.

Kristina Wicksell hävdar i sin artikel här på SVT Debatt att det inte spelar någon roll att Nour El-Refai kom med idén själv och att hon gjorde det frivilligt. För att de flesta offer för sexuella trakasserier förstår inte ens att de utsatts, och att skämtet bagatelliserar integritetskränkningar.

Att jämföra en sketch i ett nöjesprogram med verkliga sexuella trakasserier, det är den verkliga skandalen här tycker jag.

Situationerna har ingenting gemensamt. Som om att bli ofrivilligt tafsad på och sexualiserad av okända män på stan eller dagligen av kollegor på jobbet, och en sketch på tv av två komiker – vars jobb är att skämta, och där båda har skrivit manus – på något sätt skulle vara liknande situationer.

Nour är själv uttalad feminist och skämtar gärna om kukar, fittor och annat sexuellt. Hon får lön av SVT för att, just det, vara rolig. Att Kristina och andra moraltanter inte tyckte hon var det har framgått.

Men att kräva att skämtet för den sakens skull inte ska visas i tv är något annat.

Jag tycker till exempel inte att Robert Gustafsson är kul. Han är jämt på tv. Men jag hävdar inte att Gustafssons sketcher, där han är full hela tiden, är samma sak som att normalisera alkoholism och sänder ut signaler att det är okej att var full på jobbet. Eller att Kapten Klänning driver med transsexuella och skapar nidbilder av transpersoner som gubbsjuka män med kilt utan kalsonger.

Allt är helt enkelt inte kul. Men det innebär inte att det måste stoppas.