För svartklubben Tritnaha var Segerfesten den 31 juli 1993 kulmen på en ideologisk kamp för människors rätt att roa sig. När de ville och hur de ville. Det var då, efter 37 polisrazzior och omfattande trakasserier av verksamheten, som socialnämnden i Stockholm tillstyrkte utsträckta serveringstider.
I praktiken betydde detta att man i fortsättningen fick gå hem 05 istället för 01. Den liberala nöjesrevolutionen var ett faktum och svartklubben Tritnaha la ner sin verksamhet kort därefter.
Men skam den som lär sig. Nu börjar utskänkningstillstånden till 05 återigen dras in eller försvåras; myndigheternas klåfingrighet och sabotage mot den legala nöjeskulturen tilltar.
Som en direkt konsekvens växer åter svartklubbsscenen och i den tillväxten är Göteborg just nu det passionerade dragloket. Inte så konstigt, det är där flest tillstånd per invånare dragits in. Och nöjeskulturen följer fysikens lagar om kommunicerande kärl.
Att förbjuda eller reglera mänskliga behov leder sällan till något gott. Vi har en naturlig underliggande känsla av att allt vi gör är okej så länge vi inte skadar andra.
Det är få som går med skam och skuld till en svartklubb, av det enkla skälet att de inte känner att de gör något fel. Tvärtom, det kittlar, berikar, och man kan ta ut de hedonistiska svängarna.
Däremot leder kriminaliseringen till att fel entreprenörer berikas, att den tunga kriminaliteten med vapen och utpressning tilltar och att samhället därmed brutaliseras. Och då rycker vänner av ordning ut och lovar fler poliser och att inskränka öppettiderna ytterligare.
Det var generationerna som upptäckte världen med Interrail och lågprisflyg som såg att det fanns ett alternativ till den svenska nöjeskulturen av DDR-modell.
Ibiza, London, Barcelona och Berlin är några områden dit de partypolitiska flyktingarna sökte sig och fortfarande söker sig.
Det är ingen tillfällighet att jag på fredagsflygningarna till dessa metropoler ser idel kända och leende ansikten. De är på väg till konserter, tillställningar eller festivaler där EDM (elektronisk dansmusik) är förhärskande. Belysande nog ofta för att njuta av de största svenska artisterna.
Jag önskar mig ett Sverige där den trångsynta och bitvis brutala förföljelsen av nöjeskulturen upphör och där människors önskemål och preferenser får styra.
I stället för att kasta skattepengar på diverse kulturella företeelser kan man bara låta kulturen vara ifred. Det är ett sådant samhälle som kan kalla sig civiliserat. Det är ett sådant samhälle som bejakar och uppmuntrar och på så sätt visar vägen för hur vi som individer ska bete oss.
När jag står i kön till den legendariska klubben Berghain i Berlin som öppnar 23.59 på fredag kväll och stänger 08 på måndag morgon, då känner jag livsluften, kanske är det samma livsluft som miljoner människor andades när Berlinmuren föll för 25 år sedan.
Jag blundar och drömmer att någon gång ska även nöjesmuren i Sverige falla. Tills dess praktiserar vi civil olydnad i underjorden och tänker att det inte är krogen som ska ha fullständiga rättigheter utan att dessa snarare tillkommer människorna.