Debattinlägg

”Ni häller bränsle på elden, Sjöstedt”

Vänsterpartiet ·

”Vänsterpartiet har hittills valt en kurs som innebär ökad centralisering, hårdnande toppstyrning och ett fokus på slimmade valprogram på bekostnad av en allt mer haltande interndebatt och interndemokrati”, skriver Malcom Kyeyune.

Om debattören

Malcom Kyeyune
Tidigare distriktsordförande Ung Vänster Uppsala

Åsikterna i inlägget är debattörens egna.

Vad händer egentligen när huvudet vill en sak och kroppen en annan?

Frågan skulle kanske kunna utgöra underlaget för en roande animerad familjefilm, men för de politiker som i dag konfronteras av den så ligger kanske inte humor närmast till hands. Få partier – med undantag för Sverigedemokraterna – brottas lika mycket med denna fråga som Vänsterpartiet gör i dag.

Jonas Sjöstedt har ingen enkel uppgift: som partiledare faller det på honom visa en enad och stark front utåt åt ett parti som i dag plågas av interna konflikter och motsättningar.

Vänsterpartiets stora dilemma ligger i att man har en ledning där många – något förenklat – vill göra partiet till en modern, väloljad valmaskin och samtidigt röja undan vad man uppfattar som det ”bråte” som står i vägen för framgång.

Man har dock en stor andel medlemmar som – återigen något förenklat – hyser en djup misstro mot idén att det går att förändra samhället med enbart en väloljad valkampanj vart fjärde år, och som ser ovan nämnda ”bråte” som något som absolut inte bör kastas bort utan som tvärtom representerar partiets styrka, och det som skiljer Vänsterpartiet från de andra riksdagspartierna.

Ju mer tiden går, desto svårare verkar det bli få dessa två sidor att arbeta ihop eller tycka samma sak; sådana konflikter kan på sikt gå mycket långt och leda till stora skador.

Än så länge har partiledningen inte lyckats vända utvecklingen, och de försök man gjort har snarare hällt mer bränsle på elden.

Den omskrivna uteslutningen av Markus Allard i Örebro är ett illustrativt exempel.

Resultatet blev inte en starkare partiförening lokalt, utan en mediecirkus följd av desillusionering, följt av att det nystartade Örebropartiet numera utgör ett hot som partiföreningen realistiskt sett inte kan ignorera. Det är inte bortom möjligheternas gräns att ÖP:s intåg på scenen kommer leda till att Vänsterpartiet tappar åtminstone en stol i rådhuset.

Örebropartiet kan mycket väl visa sig ha större potential att röra om i den politiska grytan på sikt.

SDU:s ordförande Gustav Kasselstrand befinner sig exempelvis i ständigt blåsväder, med ett moderparti som försöker bli av med honom; beroende på utvecklingen är det inte omöjligt att någon med hans karisma och popularitet drar slutsatsen att han också har mer att tjäna på att ”göra en Allard” och därmed gå i öppen konflikt med Sverigedemokraterna.

Vad för sorts konsekvenser något sådant skulle ha för Sverigedemokraterna är en intressant fråga, men troligen skulle de inte vara obetydliga.

Det talas mycket idag om ”triangulering” och att partierna glider mot mitten. Det som få verkar komma ihåg är att politik faktiskt också kan glida från mitten.

När detta sker så är det ytterpartierna som spelar rollen som kanariefågel i gruvan: folk som är trötta på mitten vänder sig i regel inte till mittenpartier utan till partierna utanför.

Resultatet blir ofta en sorts dragkamp mellan de som försöker dra partiet mer mot mitten och de som försöker dra det bort därifrån, en dragkamp som i värsta fall leder till att partiet skadas eller till och med slits itu.

Det är alltså ingen slump att Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna båda spelar i en egen liga när det gäller interna bråk och politiska uteslutningar.

Åkesson verkar än så länge upprätthålla någorlunda kontroll över läget; det återstår att se om Sjöstedt kommer att visa sig lika skicklig på att rida den tiger han numera sitter på.

Misslyckas han så väntar antagligen tigerns klor.

Vänsterpartiet har hittills valt en kurs som innebär ökad centralisering, hårdnande toppstyrning och ett fokus på slimmade valprogram på bekostnad av en allt mer haltande interndebatt och interndemokrati. 

Det är hög tid för partiledningen att allvarligt fundera på om detta verkligen är en den sorts parti som man vill att (V) ska vara.

Gör man inte det så är risken att man tvingas upptäcka några av de mindre familjevänliga konsekvenserna av att ha ett huvud som befinner sig på en helt annan plats än kroppen.

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.