Så gott som dagligen raporteras det i media om hur sjukvården pressas till belastningsgränsen, tack vare besparingar och ökat antal patienter. Resultatet blir en sjukvårdskoloss, som likt en gammal avdankad boxare långsamt mals sönder. Slag efter slag. Patient efter patient. Varje år, varje sommar kommer larmrapporter om hur skör bemanningen är på våra sjukhus. Samtidigt går Pr-chefer ut och manar till lugn. ”Situationen är under kontroll!”
Men, är den verkligen det? Jag bjuder Er att ta del av min vardag som sjuksköterska på en akutmottagning. En vardag, som trots vad politiker och pr-chefer utlovat, är allt annat än hanterbar. Och vilka är det som hamnar ikläm? Patienterna, deras anhöriga och vi som ska hjälpa dem.
Frustration, hjälplöshet och vanmakt, allt detta kolliderar i vad som alltmer börjar likna vardag för oss inom vården.
Hur länge ska vi ha det såhär?
”Nu får ni faktiskt släppa in mig och min fru! Jag har tittat genom rutan en halvtimme, och ingen gör ju någonting!”
Det här är ett fragment av ett samtal jag hörde mellan en anhörig och sekreterare på jobbet häromdagen. En anhörig till en patient vars åkomma hade näst lägsta prioritet. Samtidigt som vi på akuten tog hand om ett par rejäla trauman.
Många säger nog: ”men, du måste väl ha förståelse för alla patienters situation”. Nej. Nej, det måste jag faktiskt inte. För vår situation är redan nog utsatt som den är. Vi ska inte behöva bli utskällda för att vi försöker göra vårt jobb. Vi tar i snitt emot 120-130 patienter på akutmottagningen, per dygn. Det äri snitt 5 patienter per timme. En var 12 minut. Och alla, ALLA, ska tas om hand.
Personen som voltat med sin bil, brutit ben i hela kroppen och dessutom blöder från stora sår. Men, jag ska också ta hand om den patient som inkommit till akuten med halsont. Som kommit till oss för att ”...jag behöver få antibiotika och man får aldrig någon tid på vårdcentralen”. Och som grädde på moset ringt 3 ggr på klockan under den första timmen och irriterat undrat ”...varför det tar sådan tid?!”.
Ibland tänker jag i mitt stilla sinne, medan jag så tålmodigt jag kan förklarar att vi har hög belastning på akuten just nu, att jag vill göra något okonventionellt. Ta den (oftast) unga patienten i örat och släpa med denne till ett akutrum. Så att den får ett perspektiv om varför väntetiden är lång. Så att den förstår att det här primärt är en akutmottagning. Inte en vårdcentral som är öppen dygnet runt.
Nej. Jag har inte förståelse för att du härjar på mig över lång väntetid. Du kommer inte dö idag. Patienten på akutrummet har kanske inte samma lyx.
Så om du någon gång är på en akutmottagning och får vänta. Känner hur irritationen växer. Ser personal som, i dina ögon, inte gör något. Tänk då på att dem du ser kanske pustar ut efter att ha stått på ett trauma i tre timmar. Och, framförallt, var glad att du får vänta. Det betyder, förmodligen, att du kommer leva en dag till.