De svenska partierna måste lära av Storbritannien. En viktig förklaring till valutgången är att det finns en klyfta mellan nationell politik och europeisk politik i hela Europa.
Den nationella politiken låtsas i att ingenting har förändrats i politiken efter 60 år av europeisk integration. EU ignoreras eller får spela rollen av syndabock för impopulära beslut.
Situationen är egentligen logisk. All politik är lokal. Man vinner val på att diskutera frågor som väljarna känner igen sig i.
Politikerna känner igen sina väljare i de frågor som drivs nationellt. På kort sikt är det riskfyllt att prata om andra saker, som att viktiga frågor hanteras i Bryssel tillsammans med politiker från andra länder.
Det blir jobbigt att förklara hur EU fungerar och på kort sikt är det bättre att låta bli. Det långsiktiga behovet att förklara den nya situationen kan alltid skjutas upp.
Politiken har fastnat i kortsiktighetens fälla, där det som är rationellt på kort sikt vinner över det som är rationellt på lång sikt.
Det är som att börja banta eller sluta att röka; man vet att man borde, men inte just idag. Det kan skjutas upp till imorgon.
Men det finns en risk att det går för långt. Plötsligt får man problem med hälsan. I politiken visar sig bristen på långsiktighet när man frågar folket direkt vad de tycker om EU.
Möjligen kan oredan efter den brittiska folkomröstningen leda till att nationella politiker tar tag i situationen och utövar ett större ledarskap.
Det förutsätter att politikerna kan och vill berätta för väljarna om vem som gör vad. På kort sikt finns det andra åtgärder som verkar enklare, men det borde finnas utrymme för en berättelse om politiken som handlar om globala utmaningar och gemensamma strategier för att hantera dessa.
Pessimisten kan peka på två bakomliggande problem. Det ena är politikens amerikanisering. Politiken har blivit hårdare och mer kortsiktig. Partierna lutar sig mer mot opinionsundersökningar än mot visioner och värderingar.
Media bevakar varje ord som yttras och resultatet blir att politiker helst inte säger något som riskerar att stöta sig med någon. Det gäller att välja sina konflikter.
Det andra bakomliggande problemet är att EU har en oklar ställning. Unionen började som ett begränsat projekt att integrera kol- och stålproduktion mellan sex länder i Europa. Därefter blev det ett frihandelsområde och 60 år senare har det blivit något mycket större.
EU behandlas fortfarande som en liten organisation, när det i verkligheten liknar ett federalt politiskt system för Europas länder.
Vivien Schmidt beskriver situationen som att vi har politiska beslut men ingen tydlig debatt i Bryssel, samtidigt som vi har kvar den politiska debatten men inga tydliga beslut i medlemsstaternas huvudstäder.
Uppdelningen mellan nivåerna har blivit konstig. Samtidigt finns det en logik i att hantera stora gemensamma frågor på den europeiska nivån, men andra frågor på de nationella, regionala och lokala nivåerna.
Demokratin har blivit ett flernivåsystem. Frågorna är uppdelade men sammanlänkade. Till de gemensamma frågorna hör miljöproblemen, den organiserade brottsligheten och hanteringen av globala frågor. Både den europeiska och den globala nivån har vuxit i betydelse under de senaste decennierna.
Vi behöver internationellt orienterade politiker som driver europeiska frågor och som förklarar för väljarna vad EU är bra för. Den kortsiktiga tystnaden om EU är en farlig strategi.