Det finns hopp för den svenska Melodifestivalen. Jag tillhör dem som har tröttnat på allt glitter och glamour. Tröttnat på artister som ska se snygga och sexiga ut, och som inte kan sjunga rent.
Jag har också fått nog av allt skuttande dansare. Erfarenhet och gedigen musikalisk kompetens ska löna sig. Det visar Owe Thörnqvists finaldeltagande i årets melodifestival.
Det visar också Hasse Anderssons framgång i Melodifestivalen eller Ravaillacs. Och det gläder mig.
För mig är det musiken som gäller. En melodi som fångar mig och som jag kommer ihåg. En text som inte är slentrianmässig, framförd av en professionell artist. Allt annat runt omkring har fått på tok för stort utrymme idag tycker jag.
För många år sedan arbetade jag på Sveriges Radio. Bland annat med ett program som hette Skivspegeln. Där redovisades varje vecka försäljningslistan på de skivor som sålt bäst i Sverige.
Jag lyssnade på mycket musik då, när jag var yngre, och jag gör det än idag. Musik för mig är avkoppling. Något som jag njuter av och det väcker ibland också minnen till liv.
Min tid med Skivspegeln i slutet av sjuttiotalet och början av åttiotalet; ett år satt jag till och med i den jury som tog ut de tio låtar som sedan var med i den enda Melodifestivalfinalen som ägde rum.
Tio låtar och artister tävlade om vem som skulle får representera Sverige i Eurovision Song Contest. Det var en stor händelse. Ett program och ett tillfälle då en vinnare skulle koras.
Det året var ”Det ligger i luften” med Thomas Ledin med, liksom” Johnny the Rocker” med Magnus Uggla och Ted Gärdestad med” Satellit”. Ted vann och fick åka till Jerusalem och representera Sverige. Magnus Uggla kom sist –men ”Johnny the Rocker” blev en enorm försäljningsframgång.
Ingen av de här artisterna hade några dansare på scenen. De stod upp och bjöd på god underhållning ändå.
Jag vill inte framstå som en gnällig gubbe som hävdar att det var bättre förr– men det var rakare, renare, ärligare. Då var det inga fjantiga effekter som tog uppmärksamheten från musiken. Då var det låten och artisten som gällde. Inget annat.
Jag tror att SVT och Melodifestivalen skulle må bra av en radikal förändring. Våga göra något annat. Nu kan vi det här konceptet.
Därför är det extra glädjande, att Owe Thörnqvist har tagit sig till final. För mig är han en levande legendar. Att han som 87-åring kan och orkar vara med är unikt i sig.
Om jag fick bestämma skulle Owe kulturminnesmärkas. Han var den förste som sjöng rock på svenska. Owes låtskatt är en del av min uppväxt och en del av den svenska musikhistorien.
Låt mig få tipsa er yngre om låtar som: Dagny, Gunn från Dragarbrunn eller Hjalmar Bergström, så förstår ni vad jag menar.
Att Owes framgång också gläder den äldre delen av vår befolkning märker jag när jag reser landet runt på News55:s Seniormässor. Senast i Kalmar, sjöng PRO:s kör ett potpurri på Owe Thörnqvist låtar och publiken sjöng med och jublade.
Det var inte bättre förr. Det var annorlunda. Det finns fortfarande många duktiga artister i Sverige, med erfarenhet, som väl skulle försvara en plats i Melodifestivalen.
Det visar bland annat Hasse Andersson och Ravaillacs deltagande de senaste åren.
Blandningen av artister är viktig. Glöm inte bort artisterna med erfarenhet och glöm inte den ärorika TV-publiken. Heja Owe, det svänger om dig fortfarande.