DOKUSÅPOR Här visas verkligheten som den är vare sig vi vill det eller ej. Nu är det upp till oss om vi ska fortsätta fasas över det vi ser på TV eller faktiskt inse att det inte är så ovanligt som vi vill hoppas.
Dokusåpan är formatet som tog ”helt vanliga Svenssons” och satte dem i katt och råtta liknande scenarion för att sända till massan för att sedan älskas, hatas, förnedras, hyllas och förlöjligas. Sedan sitt stora genombrott i början av 90-talet tycks dess popularitet inte ha dalat, snarare har den ökat och individerna som väljer att delta i dokusåpor gör allt från beträda röda mattor till att pryda omslag och modereportage i dem allra mest rumsrena tidningar. Men vill man slå igenom stort i en dokusåpa krävs uppoffring. Det krävs skrupler eller snarare avsaknad av skrupler.
Paradise Hotel är ett ypperligt exempel. En dokusåpa av rang som 2014 kom tillbaka med råge. Ett hotell, ett gäng ungdomar, mängder av alkohol, lata dagar vid poolen och ja, en tämligen osvensk inställning till livet. Skandalen var ett faktum. Men vad är det vi fasas över egentligen?
Missförstå mig rätt. Jag är ingen deltagare i Paradise Hotel, men jag har jag själv varit med om att ta någonting privat och dra ut i det i offentlighetens ljus i SVT’s dokusåpa Ung och Bortskämd. 2010 gjorde jag nämligen exakt samma sak när jag öppnade upp mitt liv, mitt hem och tog det allra mest privata ämnet av alla ut ur det privata rummet. Jag talar såklart om barnuppfostran. Över en natt var de curlade ungdomarna ämnet på allas läppar och kritiken vi mötte sved. Sanna mina ord. Vissa av oss deltagare kunde inte hantera den. Likaså deras föräldrar som kritiserades för dåligt föräldraskap baserat på en timmes sändning på bästa sändningstid. Man pekar gärna med hela handen när det inte handlar om en själv.
Hockeytränaren i Frölunda gillar inte Paradise Hotel. Att bli så pass provocerad av en dokusåpa år 2014 är illavarslande. Att dessutom förbjuda människor till att titta på den är löjligt. Istället för att beklaga sig över det vi ser på TV borde vi rikta blicken mot oss själva. Vad vi helg efter helg möter i kollektivtrafiken och på våra finare nattklubbar. Det som sker i Paradise Hotel är inte värre än det som sker på otaliga firmafester landet runt på de allra mest prestigefyllda företagen.
Dokusåpan är en form av samhällskritik. Ungdomarna beter sig som på chartersemestern på Mallorca med grisfyllor och sex. TV-programmet är en spegling av vad man får och inte får göra, utan att man för den saken skull begår ett brott och och döms. Jag tycker det är utmärkt att Sonja Ericsson i sin debattartikel tar upp de problem som unga svenskar är med om. Paradise Hotel är inte så långt ifrån vår verklighet som vi vill tro.
Dokusåpan är inte här för att skola dig. Den är inte här för att uppfostra dina barn eller för att ge dig ett skräckexempel att visa din omgivning. Den är en spegling av den nutida samhället och en kritik mot tanken om den ”svenska synden” som tycks leva kvar. En anti-bild som dagens ungdomar vänder sig till för att komma bort för att vi växer upp med bilden av att ingenting är tillåtet så länge det sker publikt vilket är fel. Generationer växer upp med att ljuga om sig själva.
Jag välkomnar dokusåpan och ja, jag välkomnar Paradise Hotel. För de tar fighten. De visar verkligheten som den är vare sig vi vill det eller ej. Nu är det upp till oss om vi ska fortsätta fasas över det vi ser på TV eller faktiskt inse att det inte är så ovanligt som vi vill hoppas och ta en dialog med våra unga istället för att döma ut eller tiga ihjäl dem.
Snart stundar final i paradiset och det finns en anledning till att programmets slogan är ”Du vet att du vill kolla”. För du vill det och du kommer att göra det.
Vare sig du får din hockeytränares tillåtelse eller ej.