I förra veckan avkunnade Solna tingsrätt en för svensk musikbransch vidkommande unik dom.
Tvisten stod mellan artisten Johan Johansson och skivbolaget MNW och handlade om ett skivbolag hade rätt att utan artistens medgivande lägga ut dennes inspelningar på digitala plattformar.
Inspelningar som gjordes i början av 80-talet, långt innan den digitala eran och där avtalet endast reglerade utgivning av fysiska exemplar i form av LP och kassett.
Tingsrätten konstaterade att det var ostridigt att MNW hade äganderätten till inspelningarna men att en sådan äganderätt inte innebar att bolaget hade förvärvat samtliga förfoganden, inklusive digital distribution, av artisten Johan Johansson, som bland annat spelat trummor i gruppen KSMB.
Domstolen pekade vidare på att det enligt upphovsrättsliga tolkningsprinciper klart och tydligt ska framgå vilken typ av förfogande som man förvärvar för att det ska vara giltigt.
Eftersom MNW inte hade tecknat något nytt avtal med artisten hade bolaget begått intrång i dennes upphovsrätt. Undertecknad, i egenskap av förbundsjurist på Musikerförbundet, drev ärendet för artistens räkning.
Omvandlingen från försäljning av fysiska exemplar till digital streaming, som idag utgör drygt 90 procent av de stora skivbolagens intäkter, har varit minst sagt lönsam.
Universal Music som 2008 omsatte 237 MKR omsätter idag över 601 MKR. Har artisternas utveckling varit likadan? Nej, tvärtom.
Allt färre kan leva på eller ens få någon substantiell inkomst från att ge ut musik vilket givetvis på sikt riskerar att urholka musikbranschen och hämma tillväxten.
Av de intäkter som bolagen får in från till exempel Spotify behåller man 90 procent och ger cirka 10 procent till artisten.
Vad gäller äldre inspelningar så har ju dessa sålts både en och två gånger utan ytterligare kostnader. Marginalerna för bolagen blir därför häpnadsväckande goda, sett ur deras ögon.
Domen i Solna Tingsrätt innebär att bolagen i och med omvandlingen till digital distribution helt enkelt tagit en rövare och i bästa piratanda kapat åt sig rättigheter som man aldrig haft.
Detta kombinerat med lögnen att samma royaltyvillkor skulle gälla vilket är gravt missvisande bara av det skälet att royaltyn på digital försäljning/streaming baseras på ett nettopris, där kostnader först dragits av, i stället för på ett bruttopris, som är fallet vid fysisk försäljning.
Lagstiftare i EU trodde i och med att man gav artister digitala rättigheter (så kallade on-demand-rättigheter) i Infosoc-direktivet 2001 så skulle de få en starkare förhandlingsposition.
Denna förhoppning blev dock till noll och intet i och med skivbolagens något egenmäktiga agerande då de påstod sig redan ha dessa rättigheter. Något som alltså Solna tingsrätt slog fast att de aldrig haft.
Om inte musikbranschen kan sanera sig själv i och med rättsavgörande på området återstår endast att vädja till lagstiftare att göra om och göra rätt och ge artister och musiker en skälig och oavvislig rätt till ersättning då deras inspelningar nyttjas.
Streaming är dagens radiolyssnade och ersättningar för musik som spelas i radio delas i lika delar (50/50) mellan skivbolag och artister/musiker.
Enligt min och även Musikerförbundets mening borde det vara en rimlig utgångspunkt vid fördelning av intäkter i den digitala världen.