Jag växte upp i London under tidigt 2000-tal.

Jag minns hur mångfalden var inbakad i våra matteböcker – uppgifterna handlade alltid om Ahmed och Emma som skulle räkna äpplen eller mäta blad.

De kanske inte var medvetna om att de spelade en stor roll i att normalisera mångfalden i vårt samhälle. Det var inget jag eller klasskamraterna tänkte så mycket på.

Ahmed och Emma var ju bara en reflektion av vår mångkulturella vardag.

En av de mer kreativa uppgifterna handlade om en fiktiv premiärminister vid namn Priya Kumar, en kvinna med sydasiatisk härkomst.

Det verkade som ett omärkligt sammanhang. Men egentligen var scenariot fullständigt orealistiskt. Bakom matteboksutopin låg en mycket vitare verklighet.

Rasifierade människor har aldrig funnits på höga politiska poster.

Varken koloniala arv, diskriminering eller så kallade glastak existerade i matteboksutopin. Påhittade icke-vita ledare som skapats i undervisningssyfte fick bli politiska förebilder i en värld där vita överklassmän dominerade.

Att Labours Sadiq Khan nu har valts till Londons borgmästare betyder oerhört mycket. Mina föräldrar skulle aldrig ha kunnat föreställa sig detta.

De växte upp med utbredd våldsam rasism, det extremistiska National Front-partiet på frammarsch och öppet rasistiska massmedier.

I dagens politiska klimat i Storbritannien härjar islamofoba och nythatcheristiska krafter. Flyktingar möts av stängda gränser och välfärdsstaten kollapsar.

Mot alla odds har Khan – sonen till pakistanska muslimska invandrare och uppväxt i motsvarigheten till ett miljonprogramsområde – trängt sig fram.

Att man tillhör en viss grupp betyder dock inte att man för en bra politik. Men i Khans fall finns anledning till optimism.

En av de stora utmaningar som borgmästare kommer att vara hatbrottsfrågan.

Under det senaste året i London har antalet islamofoba hatbrott ökat med 70 procent, antisemitiska med 60 procent och homofoba med 29 procent.

Khan vet hur det känns.

Hela livet har han upplevt rasism: etnisk profilering av polisen, rasistiska fotbollsramsor, vita strukturer i parlamentet.

Khan har även jobbat med att motverka rasismen: innan han blev politiker var han advokat och specialiserade sig på diskrimineringsrätt och tjänstefel inom polisen.

Khans konservativa motståndande Zac Goldsmith har däremot kritiserats hårt för en djupt antagonistisk kampanj.

Till exempel skickades speciella flygblad till väljare med hinduiska efternamn där han lovade att skydda deras smycken mot påhittade skatter.

Dessutom lovade han att samarbeta med Indiens högerextremistiska premiärminister Narendra Modi samt skydda staden mot terrorism (förtjänar inte Londons muslimer skydd mot terrorism?).

Ett flertal gånger har Goldsmith och hans partivänner försökt förknippa Khan med islamister.

Vid ett tillfälle fördömdes Khan av David Cameron för att ha umgåtts med den ”radikala IS-stödjaren” Suliman Ghani. Egentligen var Suliman Ghani Khans lokala imam.

Han hade ingenting att göra med IS och var själv stödjare av Camerons parti. Goldsmiths kampanj har beskrivits som ett samtida exempel på ”söndra och härska”-politik.'

Khan har överlevt smutskastningen och nu blivit Londons första muslimska borgmästare. Han står inför stora utmaningar, inte minst den akuta bostadskrisen, och Londonborna har höga förväntningar.

Men jag är säker på att Sadiq Khan kommer att ta den brittiska huvudstaden ett steg närmare matteboksutopin.