Enligt inrikesminister Anders Ygeman är polisens budget större än någonsin.
Rikspolischef Dan Eliasson menar att vi klarar vårt uppdrag. Två höga makthavare med en förskönad bild av polisen.
Det är långt ifrån min verklighet på gatan, i radiobil, där jag dagligen ser hur vi går på knäna. Där måltider och toalettbesök får stå tillbaka för högprioriterade ärenden där allmänheten omgående behöver vår hjälp.
Inte sällan åker radiobilar från ärende till ärende, utan chans till matuppehåll och ordentlig avrapportering. Ärenden samlas på hög och jag vill säga att rättssäkerheten delvis sätts ur spel.
Kommer man till exempel ihåg de så viktiga detaljerna om upplevelsen ute på plats, tre timmar senare? Det kan vara dessa detaljer som är skillnaden mellan en friande eller fällande dom.
Våra utredare ser ärendehögarna bara växa och växa, utan ärlig chans att kunna beta av dem. Vad ska det få kosta, vad är det värt?
Dan Eliasson behöver en gång för alla sätta ner foten och säga de i hans värld så hemska orden, ”vi klarar inte längre av vårt uppdrag”. För det är sån verkligheten är.
Allmänheten måste få veta varför polisen inte utreder brotten de blivit utsatta för, varför polisen inte kommer när de ringer 112. Vi är för få! Verkligheten är inte densamma som för tio femton år sedan.
Högre beviskrav för fällande domar, mer avancerad brottslighet och ett samhälle som ur mitt perspektiv blivit både hårdare och råare kräver poliser. Skottlossningar och grova våldsbrott blev förr spaltmetrar i media, idag blir det som en vanlig notis, knappt ens märkbart.
På frågan kommer Dan Eliasson svara att det kommer bli bättre, att vi nu genomför den största omorganisationen inom polisen på 50 år. Så långt är det rätt.
Men att bara flytta folk på ett papper, rent organisatoriskt, ger inte fler poliser på gatan. Sett till arbetsbelastningen har vi aldrig varit färre poliser i yttre tjänst, och inte lär vi bli fler nu heller.
Som det är i dagsläget är trycket för hårt på oss vilket leder till att de så viktiga förstahandsåtgärderna inte alltid hinns med. Som till exempel vittnesmål, fotodokumentation eller husrannsakan.
Larm blir nedprioritetade från ledningscentralen, eller blir liggande, för att det inte finns patruller att skicka. Dessutom uppstår lägen där vi tvingas avstå ingripanden för att vi är för få poliser på plats vilket i till exempel Norrland beror på de långa avstånden och för få poliser på för stora ytor.
Allt detta drabbar i slutändan allmänheten.
Sade jag att vi genomför denna omorganisation utan något som helst ökat anslag av pengar? Eller att polisledningen vill spara in antalet tjänstebilar och att polishus stängs ner? Närmare medborgaren säger ledningen. Fram med sanningen säger jag.
Aldrig förr har så många lämnat polisen som nu, vissa med bara ett par år i tjänst, bland annat på grund av lönen. Vi har kollegor som har jobbat sju, åtta och nio år med en lön som inte överstiger 25 000 kronor före skatt.
På detta tillkommer ett ob-tillägg för treskiftstjänstgöring (dag, natt och kväll samt varannan helg) om ca 2000 kronor netto.
Både Dan Eliasson och vår förre rikspolischef Bengt Svenson är mästare på att spela ovetande om hur dåligt ställt det är inom polisen. Detta trots att vårt fackförbund, Polisförbundet med nära 95 procent anslutning, länge varnat för det här.
Nu är det slut med det, igår, postades det tusentals brev till ledningen och politiska beslutsfattare där kollegor runt om i landet beskriver sin vardag.
För att klara vårt uppdrag och faktiskt kunna stå för det, behöver vi fler poliser än dagens 20 000, framförallt fler i yttre tjänst, en bättre it-miljö och mindre byråkrati. Skäliga löner- och arbetsvillkor och ett förnyat ledarskap där engagemang och idéer tacksamt tas emot och uppskattas.
Dan Eliasson måste bestämma sig vilken polis han vill vara chef över: Allmänheten förtjänar en riktig polis som agerar, inte en pappersprodukt.