Om tio dagar samlas Sveriges befolkning för att gemensamt välja företrädare för några av de högsta maktpositionerna i samhället: Riksdagen. Alla som är 18 år eller äldre, svenska medborgare och innehar legitimation kan lägga sin röst på det parti de tycker förmedlar rimlig politik.
Med detta menas hela samhället: människor i olika åldrar, kön, klass och ursprung.
Ändå är de högsta makthavarna, partiledarna, en skara vita män och en (!) vit kvinna.
Vissa tänker att det bara är en slump.
De tänker även att det säkert också är en slump att alla riksdagspartiernas styrelser består av inte bara majoritetsvis vita personer, utan minst 90 procent vita personer med svenskklingande efternamn.
Men när det kommer till politik är mycket lite sammanträffanden.
Det är ingen slump att de partiledare som bär det tyngsta ansvaret för vårt samhälle är en vit skara, precis som att det inte är en slump att personer med utländsk bakgrund generellt har sämre hälsa än svenskfödda.
Detta på grund av de sociala villkor många i nämnd grupp utsätts för.
I Socialstyrelsens Folkhälsorapport (2009) såg man att invandrare i mycket större utsträckning hade jobb med dålig fysisk och psykosocial arbetsmiljö i jämförelse med tidigare nämnd grupp svenskar.
En möjlig förklaring till varför invandrare har sämre jobb är hur de bortsorteras vid arbetsansökan bara baserat på deras avsaknad på svenskklingande efternamn, något som bevisas bland annat i uppsatsen “Etnisk diskriminering på arbetsmarknaden” från Malmö Högskola (2010).
Vårt samhälle består av övervägande vita på maktpositioner och många invandrare bland arbetarklassen, som ställs inför sämre livsvillkor.
Partiledarnas vithet är således bara en reflektion på detta, men den avslöjar mycket om vårt samhälle.
Särskilt när i princip alla partier förespråkar mångfald, men inte ens etablerar detta i sin representation.
Någon kanske argumenterar för att det endast är den politik partierna utför som är viktig, men att utesluta rasifierade från politiskt beslutsfattande (oavsett medvetet eller inte) är rasistisk fördelning av makt.
Det är samtidigt omöjligt att inte inse det faktum att rollen som partiledare är det mest omfattande i politiken – att denne har mest att säga till om.
Vad sänder det för budskap att våra mest inflytesrika demokratiska företrädare inte bär på en bredd mångfald?
Hur uppfattar vår befolkning detta?
Hur många rasifierade känner sig representerade bland deras ledare?
Hur många rasifierade sitter hemma och tänker att de inte ska ge sig in i politiken, för sådana som dem har ingen plats där?
Det behövs människor med olika erfarenheter och bakgrund för att förmedla andra perspektiv än de som gynnar den vita medelklassen.
Detta gäller särskilt i politiken, där strävan efter ett rättvist samhälle måste utgöras av inte bara fina ord om mångkultur, utan praktiskt arbete även i maktens rum.
Med dessa ord hoppas jag att våra partier vänder en kritisk blick invärtes inför det kommande valet.