Protektionistiska vindar blåser allt hårdare. Inför Donald Trumps tillträde som president i USA finns en utbredd rädsla för nya handelshinder. Och även här hemma i Sverige handlar det alltmer om att sluta sig mot omvärlden.
När regeringen nyligen presenterade ett lagförslag för att tvinga utländska företag som är tillfälligt verksamma i Sverige att teckna kollektivavtal är det uppenbart att protektionismens vindar har nått också vårt land.
Det handlar om att regeringen vill riva upp lex Laval.
Det är en lagstiftning som uppstod efter Vaxholmskonflikten, där ett lettiskt byggföretag med lettiskt kollektivavtal inte ville teckna svenska kollektivavtal.
Facket svarade med stridsåtgärder – av den obehagliga sorten. När arbetarna från den nyblivna EU-medlemmen kom till jobbet på morgonen stod folk från Byggnads utanför och skanderade i kör: ”Go home! Go home!”.
Inte arbetarrörelsens stoltaste stund, milt sagt.
Saken hamnade i EU-domstolen, som dömde till det lettiska företagets fördel. Därefter dömde också svenska arbetsdomstolen LO-förbunden Byggnads och Elektrikerna att betala skadestånd för olagliga stridsåtgärder.
Trots detta vill nu regeringen, med stöd av SD, tvinga utländska företag i Sverige att teckna svenska kollektivavtal. Detta oavsett om de följer hemlandets lagar, regler och avtal.
Om S, MP, V och SD får sin vilja igenom innebär det att exempelvis ett tyskt företag, med löner över den tyska minimilönen, kan utsättas för blockader och andra stridsåtgärder av svenska fackförbund.
Förslaget är ett direkt hot mot den fria rörligheten, grundbulten i hela EU-samarbetet. Börjar vi tumma på den befinner vi oss på ett sluttande plan.
Länderna i EU har olika system för bland annat lönebildning. I vissa länder finns lagstadgade minimilöner och i andra länder, som i Sverige, används olika former av avtal mellan arbetsmarknadens parter.
Det är också av den anledningen som det finns en EU-rätt som binder företag till vissa grundläggande villkor. Det omfattar bland annat arbetstid, semesterdagar, minimilön, säkerhet och hälsa.
Det finns alltså redan omfattande EU-gemensamma regler med villkor som företagen måste uppfylla.
Det märks att vi har en tidigare fackbas som statsminister. Regeringen har en tydlig plan för att tvinga alla företag att teckna kollektivavtal, oavsett vad personal tycker, oavsett om företaget inte är svenskt, oavsett om de redan har schysta löner och villkor.
Kollektivavtalet verkar ha ett egenvärde för den rödgröna regeringen.
Nyligen föreslog regeringen till exempel att alla företag som deltar i offentlig upphandling ska ha kollektivavtal. Det skulle ha inneburit att tusentals småföretag uteslutits från offentliga upphandlingar, men lyckligtvis sade riksdagen nej.
I Sverige tvingar vi inte, än så länge, något företag att teckna kollektivavtal. Ändå anser regeringen att det är precis det vi ska göra med utländska företag, även om de följer anställningsvillkoren i EU-rätten.
Det kommer förstås göra det mindre lockade att ta uppdrag i Sverige. Och det verkar också vara regeringens avsikt. Det går inte att tolka regeringens och SD:s linje som något annat än protektionism, snarare än omsorg om utländsk arbetskraft.
Centerpartiet är inte ensamma den här inställningen. När EU-kommissionen i våras ville skärpa utstationeringsdirektivet fick de direkt nej från elva länder, däribland Danmark. Länderna hänvisade till att det var protektionism.
Vi i Centerpartiet vill se ett öppet EU, där människor rör sig fritt mellan länder för att arbeta, studera och leva.
Samarbetet i Europa gör oss starkare. Vi vill inte ha en utveckling mot detaljstyrning, överstatlighet och klåfingrighet.
Om ett företag från Tyskland, Holland eller Estland vill jobba här och har avtalsenliga löner enligt hemlandets regler – då säger vi ”Welcome”, inte ”Go home”.