Den ofta prisade radiojournalisten Randi Mossige-Norheim blev igår nominerad till Stora journalistpriset för sin dokumentärserie Narkotikalandet. Men serien visar en både vinklad och orättvis bild av såväl missbrukare som själva sakfrågorna i narkotikadebatten. Går priset till henne är det inte annat än en grov kränkning mot de i Sverige som brukar och missbrukar droger, anser Magnus Callmyr. 

Igår stod det klart att Randi Mossige-Norheim har nominerats till Stora Journalistpriset för sin dokumentärserie Narkotikalandet, som sändes i Sveriges Radios P1. ”Den helvetiska vardagen i narkotikamissbrukets Sverige skildrad med stor respekt, episk bredd och ett absolut gehör för form och ton”, lyder motiveringen. Jag vet inte vilka program nomineringskommittén har lyssnat på, men det kan inte vara samma som jag lyssnade på när Narkotikalandet sändes i våras. Randi Mossige-Norheims programserie är både fördomsfull och tendentiös, och dessutom respektlös mot flera av de personer som intervjuats.

Serien inleds med programmet ”Plattan”. Vi får möta ett antal opiatanvändare som intervjuas under varierande grad av narkotikapåverkan. Bland annat intervjuades en kvinna i akut kris – några dagar efter hon förlorat sin pojkvän i överdos. Under intervjun var hon kraftigt påverkad av heroin och/eller lugnande medel. Är det verkligen respektfullt att sända en sådan intervju? Programmet berörde även illegal handel med substitutionsläkemedel (Metadon eller Subutex), en komplicerad fråga som är föremål för en intensiv debatt. Randi Mossige-Norheim väljer dock att presentera problemet i karikerad form och med enkla slutsatser, och blir därmed ett redskap för de krafter som är motståndare mot vårdformen.

Att en journalist är omedveten om konsekvenserna av en ensidig och hårdvinklad rapportering av ett problem är bekymmersamt, och ett uttryck för respektlöshet mot dem som berörs.

Det andra programmet i serien kallades ”Petter”, men Petter är inte subjekt i programmet. Det är i stället en anhörig som får berätta om Petter, som nyligen avlidit. Petters verkliga historia får vi inte veta något om, i stället presenteras hans livsöde ytligt och genom andra. Det enda sätt som Petter får komma till tals är genom en videosnutt om hans jungfrusil. Självklara frågor, som hur Petter hamnade där han hamnade, vad som hände med hans drömmar om avgiftning och vård, varför samhället svek, vad de ansvariga säger, det får vi inte svar på. Det finns många frågor om Petters öde som skulle vara relevanta att belysa, men Randi Mossige-Norheim ger inte Petter respekten att vara subjekt i ”sitt eget program”.

I det tredje delen av serien avhandlas cannabis, där programmet karaktäriseras av att Randi Mossige-Norheim kommenterar intervjupersoner i mitt tycke både respektlöst och nedlåtande. Som ett exempel berättar en cannabisanvändare om traumatiska upplevelser, men bemöts mitt i berättelsen av ett tillrättavisande om hur man dricker kaffe och en kommentar om att ”minnena kommer huller om buller”. Det är inte ett särskilt respektfullt sätt att kommentera någons berättelse om övergrepp i barndomen. Och när intervjupersonen redogör för sina drömmar och hopp om framtiden så förminskas dessa utifrån fördomar om hur väl en narkotikaanvändare kan sköta ett jobb.

Genom sina program anser jag att Randi Mossige-Norheim och Sveriges Radios dokumentärredaktion bidrar till att sprida fördomar om och förstärka stigmatiseringen av personer som använder narkotika. Narkotikalandet är inte en dokumentärserie som präglas av respekt, som motiveringen påstår, och det vore en grov kränkning mot de människor i Sverige som brukar eller missbrukar narkotika om serien skulle belönas med Stora Journalistpriset.