I Niklas Orrenius nya bok Skotten i Köpenhamn hävdar författaren att hotbilden av jihadistisk terrorism undervärderats i offentlig debatt genom åren. Det föranleder även diskussion om hur reellt hotet är från jihadistisk terrorism mot Sverige.

Vissa hävdar att den misslyckade självmordsbombaren på Bryggargatan i december 2010 är det enda fall man kan uppvisa av jihadistisk terrorism i Sverige.

Man hävdade han var amatör och ensam och enbart ”en fara för sig själv.” Det är en felaktig bild.

Som SVT Uppdrag granskning Uppdrag Granskning visade förra året om fallet var hans bomber avancerade och han hade troligtvis tränats i bombkonstruktion eftersom de var avancerat seriekopplade.

Utredningen har heller inte lyckats komma till botten med hans internationella kontakter då han reste till terrorträningsläger till Irak. Hade Taimour Abdelwahab lyckats detonera både sin bilbomb samt bomberna i sina två ryggsäckar hade många dödsoffer skördats.

Kanske hade debatten varit annorlunda. Den dagen hade vi änglavakt.

Att vi har en problematisk jihadistisk miljö blir ganska uppenbar om vi håller oss till fakta. Två veckor efter Bryggargatan reste fyra svenskar ner till Köpenhamn med automatvapen, pistol och 200 buntband.

De skulle skjuta sig in i Jyllandsposten och attackera redaktionen. De dömdes till 12 års fängelse av hovrätten.

I Skandinavien har Lars Vilks, Jyllandsposten och individer kopplade till danska karikatyrteckningar varit föremål för minst åtta olika terrorplaner.

Även två svenskar var nyligen involverade i terrorattackerna i Bryssel och Paris. Mohammed Belkaid från Märsta skjöts ihjäl av polis i Bryssel och belgisk polis har bekräftat han var inblandad i terrordådet i Paris. Han hade varit hos IS i Syrien och återvänt.

Osama Krayem från Rosengård sitter häktad och åtalas för inblandning i terrordådet i Bryssel tidigare i år.

Då har jag inte ens nämnt Mirsad Bektasevic från Göteborg som greps i Sarajevo i 2005 och dömdes för terrorförberedels då han konstruerade en självmordsväst med 19kg sprängmedel. Eller de 304 individer som Säkerhetspolisen bekräftat är nere hos Islamiska Staten.

När nu IS troligtvis kollapsar så återvänder ännu fler och ett fåtal utgör attentatshot.

I över tio år har jag varnat för utveckling av dessa jihadistiska miljöer. Så låt oss inte blunda för verkligheten längre.

Det finns många anledningar varför en våt filt lagts över debatten.

En generell okunskap och beröringsångest om religion i samhällsdebatten har förstärkts av aktivister som opportunistiskt utnyttjat ångesten för sina olika mobiliseringssyften.

Genom att hävda ”det stigmatiserar muslimer” har man slagit lås om debatten – om och om igen.

Ett huvudproblem är att man i debatten inte håller isär olika aspekter: islam som religion, islamism som ideologi (och som kan vara icke-våldlig) och takfir-jihadism (som är den tolkningsavart inom salafism som ISIS och al-Qaeda grundar sig på).

Muslimer är inte ett kollektiv utan en mosaik av olika trosinriktningar, religiositet och bakgrunder. Vi måste släppa kollektivisering, beröringsångest och skygglappar för att föra en saklig debatt framöver.

Faktum är att takfir-jihadismens anhängare är ytterst få. Det är muslimer som är de flesta offren för ISIS mördarmaskin.

För att undvika polarisering så måste vi inte falla i fällan att tala om ”stigmatisering av muslimer” vid varje tillfälle – denna felaktiga kollektivisering göder bara polarisering.

Tala istället om takfir-jihadism och börja förstå att vanliga muslimer redan fattar denna distinktion.

Det är hög tid för media och resten av majoritetssamhället att göra det också.