1 april är en stor dag för många kvinnor med barnlängtan. Då träder den nya lagen i kraft som möjliggör även för ensamstående att få insemination för att bli mammor.
Många har längtat efter den dagen. Tyvärr kan de få vänta ett bra tag till – eftersom den rödgröna regeringens reform är ofullständig. Finansiering och regelverk saknas. Sjukvårdsminister Gabriel Wikström (S) är flera svar skyldig.
Rätten till insemination för ensamstående är en stor och viktig förändring som vi liberaler länge har arbetat för, i och utanför riksdagen. Många oklarheter kvarstår tyvärr med sin grund i regeringens proposition.
Även efter en genomröstad lagförändring finns därför stora frågetecken, som regeringen inte gjort något för att räta ut. Tvärtom lämnar man dem i knäet på landstingen, vårdgivarna och läkarna – och de som drabbas är de enskilda kvinnorna.
För oss liberaler är strävan efter jämlik hälsa och vård självklar. När nu ensamstående kvinnor får laglig rätt till insemination, bör de naturligtvis behandlas på samma sätt som olikkönade eller samkönade par, i hela landet.
Om de senare får sin barnlöshetsbehandling subventionerad, bör det gälla även de förra. Det verkar dock inte vara regeringens åsikt.
I regeringens proposition står uttryckligen att det är ”upp till varje landsting att bedöma hur tillgängliga resurser ska fördelas och att bestämma om möjligheten att få assisterad befruktning kan ske inom den befintliga verksamheten eller om denna typ av behandlingar ska avgiftsbeläggas för patienterna.”
På så sätt smiter regeringen undan finansieringsprincipen – som innebär att när staten ålägger landsting och kommuner nya uppgifter ska de också se till att det finns ekonomisk täckning.
Vår tolkning är att regeringen antingen inte anser att ensamstående kvinnor bör få vård på samma villkor – eller inte bryr sig om det uppstår regionala skillnader. Resultatet blir ökad ojämlikhet för barnlösa.
Finansieringsfrågan har fler brister: det finns inga noggrannare beräkningar på hur många kvinnor som kan antas söka vård, eller hur stora resurser det kommer att kräva inom reproduktionsmedicin, gynekologi, mödravård, förlossning och barnhälsovård.
Det skapar problem för oss som ska planera vården – och riskerar att ge förseningar och köer för kvinnorna som längtar efter barn.
Tillgången till donerade spermier är ett problem som regeringen inte gjort någon ansats att lösa. Befintliga spermiebanker kan inte användas då förutsättningarna är nya i och med lagändringen.
Det är ett nationellt intresse och ansvar, då spermiedonation inom Sverige ger bättre kontroll av smittspridning och stärker de blivande barnens rätt till kunskap om sitt biologiska arv.
De medicinska riktlinjerna är den tredje stora bristen. Enligt lagens förarbeten ska bedömningar göras för att värna barnets bästa, där hälsotillstånd liksom sociala förhållanden sägs ställa högre krav på ensamstående.
Det är rimligt – men sådana bedömningar måste stå på gedigen vetenskap och erfarenhet. Några riktlinjer har dock inte tagits fram, och Socialstyrelsen dit en kvinna ska kunna vända sig för överprövning tycks inte ha fått några resurser för det.
När regeringen fallerar, kunde hoppet om en jämlik behandling för alla i hela Sverige stå till samarbetsorganet Sveriges Kommuner och Landsting. Inte heller denna rödgrönt ledda organisation har tagit några initiativ.
Först när jag lyfte frågan har vi börjat diskutera hur vi tillsammans i landstingen kan finna en väg framåt.
Lagen som träder i kraft 1 april är ett viktigt framsteg för jämlikheten, men det är inte nog. Jag hoppas på klarhet från regeringen – inte ett svek mot de barnlängtande kvinnorna.