Betyder Alicia Vikanders Oscarstatyett något för svensk film? Finns Sverige i Hollywood? Gör Alicia något som gör oss stolta?
Stellan Skarsgård, Joel Kinnaman, Peter Stormare – försvarar de något ”svenskt” och ”filmiskt” som den magiske Bergman och stjärnan Ingrid bar på?
Något svenskt? Något stort?
Frågor som detta gör mig alltid lika generad. Dessa önskningar om att dela framgång: vi vilja guld? Vi vill dela det bästa – säg, får jag slicka på statyetten?
Vad har vi med detta lyckade prisregn att göra?
Vi i Sverige har dock en gedigen konsttradition och fint utbildade konstnärer – vi har teatrar över hela landet och musikskolor och fria estetutbildningar, detta säger något om Sverige men jämfört med Tyskland och Frankrike är vi ju väldigt små.
Men vi kan visst längta efter att komma in, jämföra våra bästa med det stora USA, filmkulturens passion och resurser. Hollywood är filmkulturens jättefabrik – allt finns och i jätteformat.
En svensk ”kan” få Oscar, det gick ju medan en annan som fått en film gjord där kan få vänta ett liv på Bästa... Det blev inget mer gjort eller producerat.
Filmer görs med budgetar stora som en hel årsbudget för svensk sjukvård i en storstad – det satsas på spekulativt fjant, blir fiasko och/eller succé; ingen vet ändå hur det ska bli en lyckad framgång.
Men lyckas är målet.
Vi vill också. Att lyckas är att få bestämma över sitt öde. Filmstjärnor med denna mystiska stjärnkraft har inkomster för en enda som räcker till fem svenska filmer.
En svensk film som jag fått göra detta år har professionell budget på 16 miljoner. Och det är att jämföra med en amerikansk lågbudgetfilm på 40 miljoner dollar.
Vi här i Norden berättar på annat sätt och måste finna det egna filmspråket. Jag var i Hollywood i julas och såg film i de många palatsen. Återigen de många och så en del verkliga politiska filmer som görs, ta till exempel vinnaren ”Spotlight”: om mod och uthållighet att avslöja tabu.
Men även den filmen har sina formler för att få prisas, alla måste ha rätt, nationalism, sina lyckliga slut, sina begränsade kvinno – vita – roller.
Och mainstream är kravet. Alla ska tycka om! är fältropet.
Europa och konstbegreppet är en saga om avsändare form originalitet. Ingmar Bergman skälldes ut och gjorde fyrtio filmer varav några odödliga.
När Alicia hyllas och gratuleras till en Oscar tänker jag nog mest på den originella filmregissören Lisa Langseth som gjorde efter rejält borrande två filmer med henne.
Filmgänget som får skapa ihop, har varit de som har förändrat filmhistorien. Regissören leder laget, skådespelaren är representanten för det mänskligt utsatta. Det är vi. Vi har alla en berättelse.
Måtte Alicia få bestämma och skapa. Det önskar jag henne – att få misslyckas ingår i allt det här.
Det är vi sämre på att hylla: processerna. Det är dom som ligger bakom det synliga!