NÄTHATET Förolämpning och förtal är troligen de vanligaste brotten på internet och dessa är i grund och botten bötesbrott. Det innebär att polisen inte har rätt att begära ut IP-adresser eller annan information från internetoperatörerna och detsamma gäller brottet olaga hot så länge det inte är att anses som grovt, vilket i princip aldrig är fallet då hotet framförts av en okänd via internet. Den juridiska kontrollen faller bort, skriver författaren Anders de la Motte.
Den amerikanske författaren och internetpionjären Mike Godwin myntade 1990, halvt på skämt, en teori kring diskussioner på internet som snabbt skulle bli en av de ledade reglerna för nätetikett. Godwins lag, som teorin brukar kallas, åberopas vanligen för att påpeka att en viss typ av stereotypa kommentarer nästan alltid återkommer över tid och att deras ankomst i sig är ett säkert tecken på att en diskussion urartat.
I min kommande bok IT-thrillern [buzz] leker jag med tanken att en PR-firma skaffar sig ett eget stall av bloggare och internettroll för att aktivt kunna påverka internetdiskussioner i önskad riktning och ibland till och med avsiktligt få dem att spåra ur. Under researchen besökte jag regelbundetett tiotal av de vanligaste debattforumen, däribland SVT debatt och läste hundratals olika inlägg kring vitt skilda ämnen. I stort sett samtliga diskussioner bevisade snabbt Godwins lag, d.v.s. det ursprungliga ämnet kom i skymundan för en återkommande, klichéartad diskussion som effektivt tog död på det konstruktiva samtalet.
Vad hände egentligen med den fria och öppna debatten som internet skulle möjliggöra?Vilka är trollen som tagit över diskussionsforumen och varför verkar de ständigt bli fler?Baserat på mina egna iakttagelser vågar jag göra följande högst ovetenskapliga profilbeskrivning:
• Han, för det är vanligen en man, har starka åsikter framförallt kring invandring och integration (som är den nya Godwinmarkören) och skriver nästan alltid inlägg präglade av upprördhet och/eller ilska.
• Han frekventerar mångaskilda debattforum under olika, men ibland också samma användarnamn.
• Gör ofta, men långt ifrån alltid, en del grammatiska misstag.
• Känner igen olika åsiktsmarkörer i andra inlägg och är snabb att kategorisera övriga debattörer på sajten.
• Beskriver påfallande ofta sig själv som en outsider alternativt en del av en nedtystad massa som inte accepteras av det ”politisk korrekta” etablissemanget.
Han finner dessutom stöd i detta utanförskap varje gång ett inlägg blir refuserat eller borttaget eftersom detta upplevs som ett bevis på att han har ”rätt” och att censureringen därmed utgör en grov kränkning av den egna yttrandefriheten.
• Han drar sig inte för att använda nedsättande och förolämpande språk mot sina meningsmotståndare, inte minst kvinnliga sådana, men har också lärt sig var sajtens moderator brukar dra gränsen och undviker oftast att kliva över den.
Så hur kunde det bli så illa att några av de stora nyhetssajterna känner sig tvungna att anlita ett externt företag för att städa upp i kommentarsfälten och att andra helt enkelt känner sig tvungna att stänga ner dem?
Alltihop handlar i grund och botten om vår syn på internet.
En gammal sanning är att beteenden som inte korrigeras över tid också så småningom blir allmänt accepterade.
Samhället i stort ser fortfarande nätet som en virtuell värld som visserligen påminner verkligheten men som ändå inte är ”på riktigt” och därför omfattas nätet inte heller fullt ut av de regler och social koder som annars gäller.
Internet är en av väldigt få platser där du kan vara totalt anonym. Du är inte tvungen att identifiera dig, förklara vem du är eller redovisa motivet bakom dina gärningar.
Här kan du utan problem utge dig för att vara någonannan ochfritt lägga dig till med egenskaper och beteendemönster du normalt inte har.
Allt detta är i grund och botten positivt men medaljen har också en baksida.
Anonymitet och påhittade alias gör det lättare att fjärma sig från och ursäkta sitt eget beteende och om inte heller motparten uppfattas som ”verklig” blir denne betydligt lättare att avpersonifiera och kränka. Med total anonymitet försvinner också kopplingen mellan handling och konsekvens. Den sociala kontrollen faller bort och detsamma gör det juridiska ramverket så länge du håller dig borta från grov brottslighet. Förolämpning och förtal är troligen de vanligaste brotten på internet och dessa är i grund och botten bötesbrott. Det innebär att polisen inte har rätt att begära ut IP-adresser eller annan information från internetoperatörerna och detsamma gäller brottet olaga hot så länge det inte är att anses som grovt, vilket i princip aldrig är fallet då hotet framförts av en okänd via internet.
De värsta konsekvenser som kan uppstå är att bli avstängd från ett forum eller får sitt inlägg bortplockat vilket vanligen bara göder ilskan hos skribenten.
Men skillnaden mellan internet och det övriga samhället ligger inte bara i anonymiteten. Det finns gott om andra exempel på hur internet har sitt eget betydligt mera tillåtande regelverk och diffusa ansvarsförhållanden.
Varför tillåts till exempelen sökmotor, ett vinstdrivande företag som har ”don’t be evil” som motto att vara behjälplig åt den som söker recept för att tillverka sin egen bomb, ladda ner barnpornografiska bilder eller beställa droger?
På internet kan man alltså förhållandevis riskfritt ägna sig åt sådant som inte tolereras i det övriga samhället och ju längre tiden går desto mer accepterat blir detta beteende. Att man kan har över tid förvandlats till att man får och därför ökar också trollen i antal.
Syftet med ett debattforum är rimligen att skapa fördjupning och ökad kunskap i olika ämnen. Men om detta mål inte uppnås och är det knappast märkligt att SVT Debatt och andra liknande medier väljer att ompröva kommentarsfältens existens.
För fram till dess att vi integrerar internet som en fullvärdig del av samhället där samma regelverk och sociala koder gäller, kommer trollen fortsätta att frodas därute.