Miljöpartiets kris löser sig inte genom byte av språkrör. Krisen är politisk. Och den är särskilt olycklig nu när vi verkligen behöver prioritera miljö- och klimatfrågorna.
Ett starkt miljöparti behövs, särskilt i en socialdemokratiskt ledd regering som har svårt att förmedla en trovärdig bild av det gröna folkhemmet.
Men partiledarfrågan har kommit i fokus och inför Miljöpartiets kongress till helgen har partiets valberedning lagt förslag om byte av språkrör.
Principen att det ska vara två, en man och en kvinna, ligger fast men det är kvinnan som får gå. Åsa Romson anses inte tillräckligt mediemässig. Det gör däremot Gustav Fridolin.
Samtliga språkrör, både nu föreslagna och avgående och valberedningen säger att det här förslaget på inget sätt strider mot MP:s uttalade vilja att vara ett feministiskt parti.
Argumentet är att kvinnor (också) självklart ska granskas och bedömas och då visade det sig att Åsa Romson hade svagt stöd och Isabella Lövin starkt.
Det handlar inte om politikens innehåll, betonar alla, utan det är den mediala kompetensen, framtoningen, som varit avgörande.
Den fråga som valberedningen borde ställt sig, och som alla medlemmar har anledning att ställa sig, är hur den bild som ligger till grund för bedömningen förmedlats.
Av vem och på vilket sätt?
Hur kommer det sig att Åsa Romsons omvittnade sakpolitiska kompetens men retoriska svaghet ses som ett större problem än Gustav Fridolins påtalade omdömeslöshet när det gällt kollisionerna mellan feminism och religionsfrihet?
I oktober 2006 presenterade den nyvalda moderatledda regeringen sina ministrar. Flera utnämningar var oväntade och många personer var ganska okända för en bredare allmänhet.
Till exempel finansminister Anders Borg, migrationsminister Tobias Billström, handelsminister Maria Borelius och kulturminister Cecilia Stegö Chilò.
Efter tio dagar avgick två av dessa stadsråd.
De hade alla fyra blivit avslöjade med att antingen inte ha betalt TV-licens (Billström och Stegö Chilò) eller använt svarta tjänster för barnpassning och städhjälp (Borg och Borelius).
Det blev politisk skandal, massmedia drev på.
Efter åtta dagar avgick Maria Borelius och två dagar senare Cecilia Stegö Chilò. Anders Borg och Tobias Billström satt kvar under hela tiden som Alliansregeringen satt kvar.
Vi var många som då påtalade att det finns ett tydligt genusmönster i bevakningen av politiker och att det blev extra tydligt här.
Kvinnorna blev syndabockar och männen gick vidare.
Det finns forskning som stödjer det vi är många som vet, både av egna och av andras erfarenheter. Till exempel har Tobias Bromanders skrivit en avhandling som just heter ”Politiska skandaler!” (Linneuniversitetet 2012) och som tar sin utgångspunkt i den borgerliga turbulensen 2006.
Medlemmarna i MP får naturligtvis i hög grad sin bild av hur språkrören ”sköter sig” via media. Kvinnor bedöms utifrån person, män bedöms utifrån politik, är också en väldokumenterad slutsats.
Det betyder att medlemmar i ett feministiskt parti, och särskilt de i valberedningen, måste ha en mediekritisk blick och genusglasögonen fast förankrade på näsan.
Det betyder också att det språkrörspar som väljs måste parera den patriarkala ordningen tillsammans, också när den kommer från det egna partiet.
Delat ledarskap måste innebära delat ansvar. Annars blir det en kuliss. En feministisk kuliss.
Det är särskilt olyckligt med deras kris och hela hanteringen eftersom behovet av att prioritera klimat- och miljöpolitik bara blir allt större. Ett starkt miljöparti behövs.