Om cookies på våra tjänster

Vi har placerat cookies på din dator och lagrar ditt IP-nummer för att ge dig en bättre upplevelse av våra webbplatser. Om du inte godkänner eller vill ha mer information kan du läsa mer här: Om cookies och personuppgifter

”Shortsmän på stan? Nej tack!”

SHORTS · ”Plötsligt vimlar stadsbilden av män klädda i korta shorts. Vi betackar oss för denna visuella nedskräpning och säger bara: på med byxorna tack”, skriver Karina Ericsson Wärn och Camilla Thulin.

Camilla Thulin
Modeskapare och författare
Karina Ericsson Wärn
Modeskribent

Skrynkliga khakifärgade shorts, extremt korta denimshorts, shorts med revärer och sportvibbar. Plötsligt vimlar stadsbilden av män klädda i korta shorts. Klädda som om de befann sig på en badstrand eller i sin egen villaträdgård.

Nej, vi betackar oss för denna visuella nedskräpning och säger bara: på med byxorna tack!

Att gå med shorts på stan är lika tokigt som att gå med slips på landet. Shorts är en fritids- och sportkostym. Punkt slut.

Naturligtvis är det skillnad om man har ett utomhusarbete i solen, typ är vägarbetare, sophämtare eller parkarbetare, då passar shorts och eventuella arbetskjolar alldeles utmärkt.

Men hur blev det så här, att män (inte alla tack och lov) plötsligt anser det vara fritt fram att exponera sina lurviga ben i cityluften?

Vi skyller på att gränsen mellan det privata och offentliga numera knappt existerar, men också på träningsfobin. Överallt ser man karlar kuta omkring på trottoarer i leggings och byxkjolar (haha, de kallar det själva för löpartights och sportshorts).

De har blivit så vana vid sina åtsmitande och exponerande plagg, att steget till shorts helt enkelt blev nanokort. Och här blir det intressant!

Vad shortsmannen gör, som tycker det är helt naturligt att gå in en sväng i matbutiken iklädd löpartights och/eller kort byxkjol, är att helt enkelt anamma plagg som hör hemma i den feminina sfären. Fast själv tror han att han är macho.

För så här ser det ut: För oss kvinnor härskar fortfarande ett traditionellt manskroppsideal. Vi ska helst ha rutor på magen, tränade överarmar, breda axlar och smala höfter. Väldigt få kvinnokroppar ser ut så.

Till råga på allt så ratas den traditionellt något fylliga kvinnokroppen av kvinnorna själva, tyvärr. Vilket gör att kvinnor med naturliga kurvor känner sig tjocka. Och vill en kvinna smälta in på arbetsplatsen, då gör hon det bäst genom att härma mannen.

Att ikläda sig den traditionella manliga klädedräkten, som kostym, skjorta, rektangulära glasögon, en plattsko och snygg kort frisyr anses fullt normalt för en kvinna.

Men det motsatta, en man i långt hår, smink, klänning och en högklackad sko är total tabu. Och det enbart av en anledning: kvinnan har fortfarande lägre status.

Att män nu springer omkring i både leggings, strumpbyxor och korta byxkjolar applåderar vi, om det leder till att vi kvinnor inte behöver klä ut oss till män eller själva kan gå halvnakna utan att bli antastade.

Tyvärr tror vi inte riktigt på dessa två scenarios. Och det senare önskar vi oss inte heller. Vi ser gärna att gränsen mellan det privata och offentliga återupprättas. Vi vill inte sitta i kollektivtrafiken fastklistrade vid någon annans nakna ben.

Att säga nej till shorts på stan handlar helt enkelt om att visa varandra respekt.

Muttkorta shorts på damer i staden är för övrigt inte heller passande, oavsett ålder, såtillvida man inte saluför specifika tjänster som kräver att handelsvaran exponeras.