På onsdagskvällen debatterades skolan i en hel timma i SVT, på bästa sändningstid. Den stora frågan som borde ställas efteråt är för vems skull hölls debatten? Och vad blev egentligen sagt?

Det pratades läxor, betyg, ordning och reda, och huvudmannaskap. Några vill ha och andra vill det inte, och alla vill ge lärarna mycket mer i lön.

Mer nyanserad än så var faktiskt inte debatten. Hur man lyckas diskutera skola en hel timme utan att lyfta elevens ökade lärande är en gåta. För den oinsatte kanske det verkar som om det är detta som diskuteras, men i själva verket kretsar de bara runt kärnfrågan.

Ta läxor som exempel. Ska verkligen politiker i Sveriges riksdag ens ha åsikter om läxor? Det är som om samma politiker skulle ha åsikter om huruvida en läkare ska skriva ut medicin eller inte, eller hur?

Om läraren gör bedömningen att läxan kommer att öka elevens lärande ska eleven ha läxa. Om elevens läxa kräver läxhjälp är läxan felaktigt ordinerad, då eleven snarare behöver extra stöd och inte läxa eftersom läxan i sig inte kommer öka elevens lärande nämnvärt om inte en stödåtgärd sätts in.

En läxa som inte ökar elevens lärande är ju tämligen meningslös. Alltså blir även läxdebatten meningslös och det enda den lyckas med att skapa är ett bristande förtroende för lärarkåren. Ändå ägnas mycket tid åt att just denna fråga.

Vi kan fotsätta med betyg och konstatera att betyg är ett sorteringsverktyg och inte ett lärverktyg. Det är inte betyget som gör att du lär dig. För att öka lärande krävs det att du förstår vad du kan och vad du behöver öva på.

Som sorteringsverktyg är däremot betyg mycket bra, men det kommer aldrig öka kunskapen.

På samma vis kan du plocka ner varenda fråga i skoldebatten. De handlar inte om lärande.

Varför ställs inte den centrala frågan; Hur ökar vi våra barns lärande? För det är våra barn skoldebatten borde handla om.

Läget är så allvarligt att vi faktiskt inte har tid att prata om något annat alls. När 31 procent av våra 15-åriga pojkar inte kan läsa en vanlig dagstidning måste politikerna ta sitt ansvar, samla sig och lyssna på professionen och på vetenskapen.

Vetenskapen menar att det är bra lärare som utgör den viktigaste resursen för ett ökat lärande. Den naturliga frågan borde därför bli; Hur skapar vi incitament för att göra alla lärare bra? Hur skapar vi en skola där läraren är i ständig utveckling och lär likväl av egna misstag som kollegors framsteg?

Högre lön är ett sätt att visa förtroende vilket behövs, men utan utveckling kommer lärandet inte öka.

Därför borde debatten fokuseras kring hur vi bygger en skolorganisation där lärare lär av varandra, skolor lär av varandra oavsett huvudman, och hur kommuner i sin tur lär av varandra. En organisation där elevens lärande är i ständig fokus.

Det finns en enorm kompetens i svensk skola som slarvas bort eftersom organisationen inte förmår att ta tillvara på den och få den att spridas. Istället har det införts en rad kontrollerande åtgärder som skapat en farlig misstro mellan lärare och politiker.

Vi måste våga låta debatten utgå ifrån det verksamheten behöver och inte behovet av lättvunna röster.

Den dag det sker vinner varenda unge!