TIGGERI Välgörenhet är aldrig lösningen på strukturella, sociala eller ekonomiska problem. Men att skänka pengar till tiggare gör ändå stor skillnad, både för hela länder och för enskilda familjer.
Ja, hur ska vi nu göra? Ska vi ge eller ska vi inte ge? Frågan blir alltmer ofrånkomlig när vi rör oss i Sveriges större städer. Ofta hjälper det med fakta för att ta ställning i komplicerade frågor.
I Göteborgs-Posten den 19 mars berättar Aaron Israelsson, redaktör på de hemlösas tidning Faktum, att han har sett att de pengar fattiga människor skickar hem till sina familjer kommer till god användning:
”Jag har rest runt på Balkan och sett de spruckna tak som lagats med pengar från tiggarturnéer i norra Europa. Jag har sett romska ungdomar få skor och skolböcker bekostade av slantar från givare. Gamlingar har fått livsuppehållande mediciner och spädbarn har fått mat i magen.”
Det är iakttagelser som ligger helt i linje med vad forskning om migranters och invandrares ekonomiska bidrag till sina familjer visar: hemsända pengar utgör ett stort och växande penningflöde.
Enligt den senaste statistiken från Världsbanken uppgick dessa så kallade migrantremissor 2013 till så mycket som 414 miljarder USD, tre gånger mer än världens samlade biståndsanslag.
Rumänien hör till de länder som får betydande inkomster här, enligt Världsbanken handlar det om 23 miljarder kronor (3,6 miljarder USD), motsvarande två procent av Rumäniens BNP.
Hur du ser på tiggare hänger kanske ihop med hur du ser på migranter i allmänhet. Är de en tillgång eller är de en belastning? Och i så fall för vem?
Om vi bortser från alla andra fördelar med stor invandring – kulturell mångfald, nya influenser, förbättrade språkkunskaper, ökad kreativitet, påfyllnad av arbetskraft i industri och i tjänstesektorn – och bara tittar på pengar, finner vi något som kanske förvånar: invandrarfamiljer ger netto mer till rika länders offentliga sektor än de får ut i bidrag.
Och nettobidraget är inte litet, 29 000 kronor, 3 300 euro, om året per familj och år i genomsnitt för OECD. Även för Sveriges del, precis som för nästan alla andra OECD-länder, är invandrarnas finansiella bidrag positivt, om än inte så stort, plus 7 900 kronor, 900 euro, per familj och år.
Detta borde slå hål på myten om invandrare som en ekonomisk belastning för folkhushållet. Det finns visserligen länder där nettot är minus, men det gäller bara ett fåtal länder som Tyskland och Polen, där en stor del i invandrarfamiljerna är pensionärer.
Hjälper de här siffrorna oss att se klarare? Det går i alla fall att avfärda en av de vanligaste diskussionerna när det gäller flyktingar och invandrare: Vad kostar det? Har Sverige råd att ta emot?
De frågorna är felställda: Flyktingar, migranter och invandrare kostar inte samhällsekonomin något, tvärtom, de fyller på skattkistorna.
En människa som tigger i Sverige får en bättre utkomst genom sitt tiggeri på gator och torg än hen skulle få i sitt hemland, med en rasistisk och segregerad arbetsmarknad.
Rätten att finnas här och att vädja till vår medmänsklighet är just en rättighet. Det vi skänker förvandlas till nödvändighetsvaror för behövande familjer.
Välgörenhet är aldrig lösningen på strukturella sociala, ekonomiska och mänskliga problem. Men det kan i alla fall vara bra att veta vad en hastigt ilagd peng i en mugg betyder.