Fram till nyligen verkade det som om öst- och västeuropéer närmat sig varandra sedan 1989, att de nya EU-länderna sakta anpassade sig till västs demokratiska standarder, inte endast till sin form utan också i praxis och mentalitet.

Men flyktingkrisen har visat på hur djup klyftan fortfarande är mellan européerna.

Ungern, Tjeckien och Slovakien motsätter sig kvotsystemet. Bulgarien var först med att bygga stängsel längs sin gräns till Turkiet.

Rumänien erbjuder inte heller flyktingar någon säker hamn.

Slovenien och Kroatien hävdar kapacitetsbrist, och saknar viljan att härbärgera flyktingar. Polen har med sin nyvalda regering förstärkt utmaningen.

För att inte tala om länderna utanför EU:

Om Serbien och Albanien tidigare hade en vänlig hållning mot flyktingarna medan de vägleddes mot västs gränser, så var det för att de sneglade mot ett framtida möjligt EU-medlemskap.

Makedonien befinner sig i det mest utsatta läget – utblottat, överkört och desperat.

Utan att överdriva är det uppenbart att dessa stater inte är särskilt angelägna, eller i stånd att, uppvisa solidaritet.

I väst råder dock ofta en viss förvåning över den här ibland rent demonstrativa vägran att dela på ansvaret.

Fram till nyligen var det dessa länder som själva var i stort hjälpbehov och EU hjälpte dem genom att pumpa in miljarder. Varför beter man sig då på det här viset nu?

Västs rådvillhet är självklart hycklande, med tanke på att Tyskland och Sverige var undantaget när det gäller flyktingmottagande fram till nyligen.

Många västländer är inte eniga med dessa två undantag – och de historiska anledningar till att vägra flyktingar är annorlunda i väst jämfört med öst.

Det finns inget enkelt svar på frågan varför forna kommunistländer visar upp sina oangenäma sidor för flyktingarna – men bara för att sätta i ett sammanhang hur svårt svaret är, bör vi komma ihåg att det inte råder någon harmoni ens mellan Öst- och Västtyskland.

När forna kommunistländer gick med i EU, förväntade de sig mycket mer än de faktiskt fick.

Förutom frihet, demokrati och mänskliga rättigheter förväntade sig medborgarna ett bättre liv, av typen de såg i västerländsk tv-reklam.

Det de förväntade sig av ”Europa”, alltså väst, rättfärdigades av ett antal anledningar. Till exempel att de också var européer, som nu återvänder till den plats där de naturligtvis hör hemma efter decennier av Sovjets ockupation.

Men den viktigaste anledningen var deras lidande under totalitarismen.

På grund av det förtjänade de statusen som offer för historien, något som väst, medan de var upptagna med att utvecklas och bli rikare, aldrig borde glömma.

Eftersom ett erkännande av deras offerroll inte var tillräckligt, förväntade man sig någon form av kompensation för lidandet.

Ekonomiskt stöd från väst tolkades faktiskt som ersättning för en historisk skuld.

Sist men inte minst undrar man om väst redan glömt att vissa av de tidigare kommunistländerna, som nu motsätter sig vågen av muslimska flyktingar, tillbringade århundraden under turkiskt, alltså, muslimskt styre? De stred mot turkarna i krig och ansåg sig skydda det kristna Europa.

Man skulle kunna hävda att offermentaliteten fortfarande är vid god vigör, åtminstone av anledningen att den statusen skulle kunna ge materiella fördelar.

Men sanningen är den att dessa kommunismens offer nu möter tuff konkurrens: krigsflyktingar från Asien och Afrika.

Sanningen är den att dessa nya offer, de flesta av dem muslimer som anländer i skräckinjagande antal, gör solidariteten än svårare för östeuropéerna. Därför känner gårdagens offer inget ansvar för dem.

Den här främlingsrädslan gör östeuropéerna inte bara otacksamma, utan också xenofobiska, eller till och med rasistiska. Det är inte länge sedan Jugoslavien föll isär i ett nationalstatskrig.

Tjeckoslovakien blev Tjeckiska republiken och Slovakien. Rumänien har stora problem med de stora ungerska och romska etniska minoriteterna.

Bulgarien försökte redan före 1989 förvandla sina turkar till bulgarer genom administrativa åtgärder.

Det ungerska våldet mot den egna romska minoriteten är ännu mer skamlig, eftersom det pågått i åratal, utan reprimander från EU.

Orsaken till det beteendet är strävan att bygga suveränitet och homogena nationalstater, med så få minoriteter som möjligt.

Medan EU enades och utvecklade multikulturalismen (som nu krackelerar under flyktingtrycket), gick Östeuropa i motsatt riktning.

Man bör dock uppmärksamma den mycket viktiga roll som nationell medvetenhet, språk och religion spelade under totalitarismen för att bevara nationell och kulturell identitet. Sovjettendensen var att sudda ut den.

Det är bara mot den bakgrunden man kan förstå att idén om att acceptera och integrera främlingar kommer att skapa oro hos folk.

Nu när de äntligen hade frigjort sig från östblocket, blivit självständiga och utkämpat krig med grannar skulle de då ta emot fullständiga främlingar?

När de äntligen uppnått självständighet, är det då meningen att de ska avsäga sig offerrollen och nationell homogenitet för att visa solidaritet? Det är inte konstigt att de gör motstånd.

”Ungrare kommer inte att acceptera några förändringar av sin kultur eftersom de inte vill ha parallellsamhällen liknande dem som finns i vissa länder med stora antal migranter från muslimska länder”, säger Ungerns Viktor Orbán.

Även om det är moraliskt förkastligt, så är den reaktionen åtminstone förståelig i sammanhanget.

Ett intressant argument seglade upp till ytan i Lettland:

Genom att tvinga på medlemsstater flyktingkvoter så agerar Bryssel på samma sätt som Moskva gjorde för länge sedan då tiotusentals ryssar skickades till Lettland och Estland för att bosätta sig där.

Under senare tid har vi i både öst och väst sett att medborgare vänder sig till högerpartier och rörelser. Deras popularitet växer.

Men, att förstå reaktionerna och beteendet hos forna kommunistländer och deras kollektiva trauma är nödvändigt om Europa ska kunna förbli enat.