TRANSPORTER Svenskar blir mindre och mindre intresserade av bilen, samtidigt som vi får larmrapporter om klimatförändringar, luftföroreningar, den alltmer akuta bostadssituationen och en kollektivtrafik med enorma investeringsbehov. Vi behöver ett paradigmskifte i stadsbyggnadspolitiken där vi slutar bygga våra städer och förorter med bilen som norm, skriver Lorentz Tovatt och Alfred Askeljung.
Sedan 50-talet har antalet bilresor ökat och ökat medan antalet som väljer kollektivtrafik legat kvar på samma nivå. Samtidigt håller intresset för bilresandet på att plana ut och allt färre ungdomar skaffar körkort utan värderar exempelvis bra tillgång till internet högre än tillgång till bil. Under 60-talet var bilen en symbol för frihet, men idag lägger unga hellre sina pengar på nya telefoner eller en kulturupplevelse. Denna trend återfinns i hela västvärlden, framförallt i de storstadsområden som är framtidens utvecklingsmotorer. Allt fler internationella aktörer pratar om ”peak car”, en topp på bilåkandet.
Detta tyder på att politiken i Sverige inte hänger med i utvecklingen. I många andra europeiska storstäder har politiker förstått att modern stadsplanering innebär ett större fokus på människan och ett mindre fokus på bilen. Cykelbanor har byggts där det tidigare funnits bilvägar, spårvagnar har lagts där det tidigare funnits bilparkeringar. I Köpenhamn cyklar 40 procent av invånarna till jobbet varje dag, i de svenska storstäderna ligger motsvarande andel kring några få procent. Tyvärr har politiken i Sverige hamnat på efterkälken och det är nu dags att vakna upp.
Idag dominerar tyvärr bilperspektivet, främst genom Socialdemokraterna och Moderaterna som i akt och mening fortfarande stödjer bilismen som ideologi. Vi måste i grunden förändra det reseavdrag som subventionerar bilpendling i Stockholm och istället satsa på kollektivtrafiken. Nya trängselskatter, avskaffade p-normer, högre parkeringsavgifter och dubbdäcksavgifter kan vara de första åtgärderna i den omställning till det hållbara, utsläppsfria samhälle vi vill se.
Oavsett hemvist på höger-vänsterskalan så blir vi allt fler som inser behovet av ett paradigmskifte i synen på stadsbyggnad och transport. Vi behöver inte fler avskurna förorter eller bostadsenklaver. Vi behöver inte motorvägar förbi döda skogar, döda gräsmattor i innerstan och vi behöver verkligen inte ett glesare Stockholm. Vi behöver en tät blandstad med robust kollektivtrafik och välanvända och tillgängliga parker. Hela Stockholm skulle kunna se ut som Vasastan, Hammarby Sjöstad eller som Södermalm. Detta utan en giftig Hornsgata eller överfull Valhallaväg.
Varje satsad krona på kollektivtrafik och cykel ger tillbaka mer än motsvarande belopp satsade på väg. Att ha en stad anpassad för gång och cykel istället för bilar skulle inte bara ge samhällsekonomiska vinster i minskade transporter utan också bättre närmiljöer, renare luft och bättre liv för invånarna. Det tycker vi är en politik värd att kämpa för.