Jag är stolt över Sverige och mitt ursprung. Men mitt mörkare skinn får folk att prata engelska med mig och diskutera om jag är ”halvcolombian, helafrikansk eller rentav indisk”. Jag är född i Huddinge, precis lika svensk som du. Så vill jag också bli bemött – och inte som ett fridlyst djur. ”Var kommer du ifrån?” är en fördomsfull fråga som jag ofrivilligt börjat hata, skriver Julia Frändfors.

Jag går på X2000, hänger av mig jackan och sätter mig till rätta. En mor och hennes son går förbi. Mamman kollar sin biljett, och sen på mig. Jag ska precis öppna munnen för att fråga om jag kanske råkat sätta mig på deras plats men hon hinner före.

”Excuse me, I think maybe this seat was ours”.

Först tror jag att hon skojar. Jag hör ju tydligt på hennes brutna engelska att hon är svensk. Men sedan börjar jag tvivla på mig själv – vem är jag att ifrågasätta hennes nationalitet? Klart hon inte kan svenska, då skulle hon aldrig få för sig att tala engelska med mig. Så hör jag sonen fråga mamman något på otvetydig svenska. Det är nu det börjar mullra i mig.

Jag svarar så trevligt jag kan, på klar svenska, att jag ber om ursäkt och ska flytta på mig. Det går för övrigt JÄTTEBRA att prata svenska med mig, förklarar jag. Trots att jag råkar ha lite mörkare skinn.

Sedan dess har det bara eskalerat. Under sommarens första veckor har massor av människor kommit fram till mig på krogen – och tilltalat mig på engelska. Ett gäng brötiga män på tunnelbanan dividerar ogenerat om huruvida jag är ”halvcolombian, helafrikansk eller kanske rentav indisk?”. Taxichaufförens trevande samtal börjar givetvis med ett ”Vilken underbar hudfärg du har”. Vart jag än går blir jag påmind om att jag inte är vit. När du kommer fram till mig på ett café och säger ”Det måste vara så skönt att vara solbränd året runt!” så tar jag det inte som en Härlig Komplimang.

Vad skönt det måste vara att ha så tunna blonda testar och grå ögon! Du kan liksom passera vart som helst utan att någon ens vänder sig om efter dig!

Men det är Nationaldagen, 2013, och mitt utseende är inte längre särskilt ovanligt. Jag är inte exotisk någonstans. Jag är svensk, lika svensk som du. Låt mig därför meddela följande: Jag vill också bli bemött just som en svensk – och inte som ett fridlyst djur, varken på krogen eller någon annanstans.

Jag är 25 år gammal, född i söderort i Stockholm. Tills de tidiga tonåren reflekterade jag knappt över min hudfärg, jag var bara en tjej, inte en ”mulatt” eller en ”svart tjej”. När någon frågade var jag kom ifrån svarade jag oförstående ”Huddinge?”. Men med åren märkte jag motvilligt hur jag blev behandlad annorlunda, hur jag fick blickar och frågor som andra i klassen inte fick. När jag var tolv år fick jag ett hotbrev från en femtonårig nazist. Han bad mig att aldrig umgås med hans syster eller visa mig i hans kvarter igen – då skulle han döda mig.

Det började långsamt gå upp för mig att den person jag ser i spegeln varje dag inte bara är En Människa – utan En Svart Människa.

Jag har blivit äldre, jag har blivit hårdare. Sedan några år tillbaka befinner jag mig nu i en sorts ständig försvarsposition. Jag får mer än ofta frågor om varför jag ser så sur ut, uppmaningar om att ”le lite, det klär dig bättre”. Men en tjurig uppsyn har blivit min strategi för att hantera de eviga kommentarerna från människor jag inte känner, totala främlingar som tar sig friheten att fråga om mitt ursprung. Jag har lärt mig att jag slipper en hel del genom att se svår ut.

Det kanske inte är så inbjudande, men jag har å andra sidan större chans att undvika:

● Män som vill ”småsnacka”. Ofta om hur mycket de gillar Beyoncé.

● De nyfikna hobbyrasbiologerna.

”Var kommer du ifrån?” har blivit en fråga som jag ofrivilligt lärt mig att hata. Jag vill inte hata den. Jag är ju stolt över mitt ursprung, min blandning. Jag är stolt över Sverige. Och jag berättar gärna om min bakgrund i ett sammanhang där det är relevant, eller om vi lär känna varandra. Men det är inte och kommer aldrig vara min uppgift att stilla varenda människas fördomsfulla nyfikenhet.

Killen i kassan på ICA, busschauffören, du i toalettkön på klubben. Det finns ingen som helst anledning för dig att ta dig friheten att öppna varje samtal på engelska eller direkt börja forska i min bakgrund. Om du nu verkligen undrar, om det pirrar i hela magen av vetgirighet – håll det vänligen för dig själv. Om du nu är så sugen på att ta kontakt med en person, vad sägs om att fråga vad hen läser? Vart hen är på väg? Är du för blyg så funkar också ”vad är klockan?”.

Vad spelar det för roll var mina föräldrar är födda? Kom inte och säg att det är av artighet eller nyfikenhet som du frågar. Jag behöver inte din artighet – och nyfikenhet klär väldigt sällan en vuxen person . Det är främlingsfientlighet förklätt till en ursäkt om att det är ”vänlighet”. Det är kränkande, nedsättande och det gör mig förbannad.

Vänligen, sluta med detta och gör det omedelbart.

Thank you.