Det är 12 år sedan min bror Tony dog i ett huliganbråk i Stockholm. Svenska Fotbollförbundet och klubbarna gör fortfarande alldeles för lite för att stävja det fotbollsrelaterade våldet i Sverige.
I helgen drar Allsvenskan i fotboll igång. I premiären möter AIK – IFK Göteborg i Stockholm på måndag. Det var i samband med samma prestigemöte för 12 år sedan, som min bror dödades i ett huliganbråk.
I dag är det som vilken match som helst för mig, bortsett från att min son börjat heja på AIK. Medvetenheten om att min bror Tony själv begav sig dit för att slåss den 29 juli år 2002 är i dag allt för stark för att lägga skulden någon annanstans än hos honom själv. Däremot förtjänade vare sig han eller någon annan att dö på grund av det.
Men huliganismen, denna idioti, kommer att fortsätta växa i Sverige, så länge de politiskt korrekta åsikterna stannar vid ord, och inte backas upp av handling.
Svenska klubbar och förbund gör inte i närheten så mycket mot huliganismen som de borde göra.
Rädslan bland såväl klubbar som fotbollförbundet, är alldeles för stor. De vågar vare sig anmäla, porta eller fullfölja en portning, om de stöter på påtryckningar.
Portningar från arenor hävs alltför ofta efter ett kort samtal, man vågar inte polisanmäla hot och trakasserier – man har helt enkelt öppnat dörren för firmornas egna agendor alldeles för mycket.
Vi pratar om vuxna människor som vägrar stå upp för sina ord. I stället lägger de ansvar på 13- och 14-åringar med uppmaningen att ”ta ansvar” och ”peka ut” de som bråkar och slåss.
Det är dags för Svenska Fotbollförbundet att sätta ner foten, för att visa att det verkligen råder en nolltolerans mot våld inom svensk fotboll.
I mina ögon blir det oftast den officiella supporterklubben som får bära det ansvaret idag. Det fungerar inte då firmorna enligt min åsikt har betydligt mer att säga till om gentemot klubben än vad supporterklubben har.
I varje krig måste det finnas människor på frontlinjen som tror på sin sak och ideologi, står upp för den – och som aktivt jobbar för den. De finns några sådana i dag, men det räcker inte.
Det ”räcker” när dessa finns på samtliga ansvarspositioner inom varenda klubb och förbund. Då kanske vi, inför nästa säsong i april 2015, kan börja prata om en förändring.
Vill SvFF verkligen jobba mot – gå i frontlinjen för det.
Till dess kommer ingenting sådant att ske i positiv bemärkelse. Till och med vår förre rikspolischef, tillika Regeringens utredare i frågor om idrottsrelaterat våld, Björn Eriksson, såg ”krökta ryggar” inom den svenska fotbollen.
Visst, det finns ett fåtal klubbar och personer inom svensk fotboll som har tagit ställning mot våld och hot, även i praktiken, men det är långt från alla.
Och att hela organisationer som Svenska Fotbollförbundet och en del allsvenska föreningar inte agerar, utan menar att tonåringar ska bära huvudansvaret, finner jag regelrätt vidrigt och patetiskt.
Vi behöver se ett ökat civilkurage, och att klubbar och organisationer aktivt står upp mot huliganismen.
Jag förstår verkligen att det kan vara lite småmysigt att smälla hängslen och tala om ”sin förening”, få den trygga inkomsten och kanske en lyxig tjänstebil, som bland annat finansieras av alla de tusentals som köper souvenirer, matchbiljetter, skänker gåvor och företag som sponsrar klubben eller förbundet.
Och det är helt okej, smäll hängslen tills ni storknar och kör jorden runt om man så vill.
Men glöm aldrig dessa tusentals människor som ni faktiskt bär ett ansvar gentemot.
Det är på era krökta ryggar, inte hos supportrarna, ansvaret ligger. Sluta kompromissa med huliganerna!
Polisanmäl hot, och visa att ni är på lagens sida. Att upprätthålla en sådan här moralisk grund är helt avgörande. Alla åtgärder – lagar som tillkommer, övervakningskameror som sätts upp, eller portningar som sker – kommer vara tandlösa när grundstommen sviktar.
Vågar eller vill man inte ta det ansvaret, byt tjänst!
På måndag, snart tolv år efter min brors död, går jag till Friends Arena med min son. Jag är inte ett dugg rädd för att ta med honom till en sådan högriskmatch, för jag vet att ytterst få huliganer ger sig på barn eller familjer.
Men att vi ska vara på plats under just den matchen är en märklig känsla – men det påminner mig också starkt om vad min bror brukade säga: ”Vissa hundar skäller, andra bits”.