I sin debattartikel här på SVT Opinion hävdar Reinhold Lennebo att det är den svenska konsumentlagstiftningen med, gemensamt förhandlade hyror, som gör att det råder bostadsbrist i Sverige.

Han menar att om fastighetsägare bara fick ha ”friare hyressättning”, vilket inte är något annat än marknadshyror, så skulle det byggas hyresrätter som aldrig förr. (Han glömmer dock att det råder brist även på bostadsrätter och egna hem trots fri prissättning på dessa, så uppenbarligen finns inte sambandet där.)

Problemet är bara att Reinhold Lennebos resonemang om att det inte är lönsamt att bygga och äga hyresfastigheter inte håller.

För några dagar sedan kom den senaste statistiken från IPD Fastighetsindex som visar avkastningen på fastigheter för 2015.

Den visar rekordhöga nivåer för bostadsfastigheter, 14,7 procent. Stockholm ligger därmed topp 4 i världen. Endast Dublin, San Fransisco och London ligger högre.

En liknande bild ger Svenska Bostadsfonden.

Förmodligen har det aldrig varit lönsammare att äga och förvalta fastigheter än nu.

Avkastningen är rekordhög, räntorna rekordlåga och vinsterna har aldrig varit större.

Dessutom tuffar hyresförhandlingarna på över hela landet, med undantag för några ställen där framför allt representanter för Fastighetsägarna av ideologiska skäl har bestämt sig för att lämna förhandlingsbordet.

En brist på ansvarstagande som direkt påverkar vardagen och ekonomin för ett antal av landets tre miljoner hyresgäster, och belastar rättsapparaten i rent propagandasyfte.

Men nästan 600 000 allmännyttiga lägenheter och drygt 180 000 privata är redan färdigförhandlade, med hyresökningar på i snitt 0,6 procent. Det är den lägsta hyresökningen på ett decennium. Ett flertal bolag har dessutom gjort upp om att inte höja hyran alls i år.

Det florerar många myter inom bostadspolitiken och ofta målas hyresgästerna och förhandlingssystemet ut som roten till bostadsbristen.

• Det påstås att förhandlingssystemet inte fungerar, trots att nästan 780 000 lägenheter redan är färdigförhandlade.
   
• Det påstås att hyresgäster måste flytta oftare för att ge plats för fler, trots att boende i hyresrätt redan flyttar oftare än andra grupper.
   
• Det påstås att hyresgäster bor för stort, trots att hyresgäster generellt bor trängre än andra grupper.
   
• Det påstås att samhället borde bygga särskilda boenden för dem som inte har råd att efterfråga dyr nyproduktion, trots att det finns tex KOMBO-hus som både är billiga och av bra kvalitet.

Det påstås också att i stället för att staten ska satsa skattepengar på byggandet av hyresrätter med rimliga hyror, så borde samhället höja bostadsbidragen för dem som inte har råd.

Trots att det är fler bostäder som behövs, inte högre hyror i de som finns.

Myterna är som sagt många men de konkreta förslagen för att på allvar bryta bostadsbristen är få.

Det finns bara en sak som gäller för att få bort bostadsbristen och det är att bygga ännu mer.

De insatser för att ytterligare boosta byggandet av bostäder som behövs borde ha gjorts för länge sedan.

Men eftersom politiken i decennier har överlåtit bostadspolitiken åt en marknad som uppenbart varken vill eller klarar av det, är det inte konstigt att verkligheten ser ut som den gör.

Nu krävs krafttag från politiken på alla nivåer:

• Inför en statlig direktutlåning till hyresrättsbyggande för att skapa gynnsamma finansieringsförutsättningar.
   
• Koppla ihop satsningar på infrastruktur med krav på att det byggs hyresrätter.
   
• Använd både statens och kommunernas mark på ett offensivt sätt för att bidra till ett ökat byggande av hyresrätter.
   
• Kommunerna har ansvar för bostadsförsörjningen. De måste skaffa fram planer för bostadsbyggandet och använda sina allmännyttiga bostadsföretag till det de är till för – bygga och förvalta hyresrätter utifrån de behov som finns.