Om cookies på våra tjänster

Vi har placerat cookies på din dator och lagrar ditt IP-nummer för att ge dig en bättre upplevelse av våra webbplatser. Om du inte godkänner eller vill ha mer information kan du läsa mer här: Om cookies och personuppgifter

”Sluta släpa skribenterna till skampålen”

Från vänster: Tino Sanandaji, forskare handelshögskolan Stockholm, Katerina Janouch, journalist och författare, Ann Heberlein, teologie doktorn och författare.

OPINION · ”Några har valt att ta steget och bestämt sig för att våga säga vad de tycker. Jag tänker speciellt på Katerina Janouch, Ann Heberlein och Tino Sanandaji. Det är tre kända personer som utmanat åsiktskorridoren, tre personer som alla är uthängda, skinnflådda och nedvärderade i egenskap av sina åsikter”, skriver Lotta Gröning.

Lotta Gröning
Journalist

Demokratins och yttrandefrihetens ställning har urholkats succesivt under lång tid. Att vi idag har en åsiktskorridor som är mycket smal och trång i Sverige hänger samman med den svenska statens kvalitet och politikernas kompetens.

Den amerikanska statsvetaren Francis Fukuyama hävdar att vare sig marknadsekonomi eller demokrati kan blomstra om inte staten är stark och kompetent.

När politikerna tappade greppet över välfärdsstaten och när klyftorna ökade och folkhemmet fick sina styvbarn blev missnöjet och kritiken allt svårare att hantera.

Jag har alltid varit kärringen mot strömmen, jag minns när jag som politisk chefredaktör kom till Norrbotten på 90-talet och krävde att inlandsbanan skulle bibehållas och utvecklas, då fick jag min första reprimand av det socialdemokratiska partidistriktet.

När NSD sedan blev Nordens största tidning som drev nej till EG/EU kom krav på att jag skulle avsättas och ledande politiker slutade hälsa.

Efter folkomröstningen rensades också EU-kritiker bort ur alla partier som bestämt sig för att hoppa på EU-tåget.

I samband med EU-omröstningarna kom också beslutet att väljare inte skulle kunna stryka politiker från vallistorna utan bara kryssa de som de ville lyfta fram. 

Idag har flykting och integrationsfrågorna splittrat landet och partierna har inte samma åsikter som sina väljare. SOM-institutet har visat i mätningar under 2000-talet att varken politiska partier eller medierna har något större förtroende när det gäller hur de hanterar invandring och flyktingpolitik.

Vi har en historia i Sverige att vara mot rasism och för invandrare. Erfarenheterna av arbetsinvandring från vallonerna på 1600-talet till italienare, jugoslaver och finländare fram till 70-talet var övervägande positiva för landet som helhet.

I rädslan för att skapa rasism har känslomässiga positiva argument om invandring dominerat det politiska samtalet, länge fanns ingen debatt alls. Det räckte med att någon sa att invandringen är för stor för att denne skulle stämplas som rasist. 

Idag debatteras invandringen på ett helt annat sätt. De politiska partierna som gick till val på att vi skulle öppna våra hjärtan och ha en generös flyktingpolitik har backat bandet och Sverige har numera en av EU:s mest restriktiva politik på det området.

Men frågan är fortfarande oerhört känslig. Etablerade partier har skrämt bort sina egna väljare till främlingsfientliga partier. Fortfarande gäller det dock att väga sina ord på guldvåg när man talar om Sverige och flyktingar för att inte hamna utanför åsiktskorridoren och bli stämplad rasist.

Några har valt att ta steget och bestämt sig för att våga säga vad de tycker. Jag tänker speciellt på Katerina Janouch, Ann Heberlein och Tino Sanandaji.

Det är tre kända personer som utmanat åsiktskorridoren, tre personer som alla är uthängda, skinnflådda och nedvärderade i egenskap av sina åsikter. De har gått utanför ramarna och fällan har obönhörligt slagit igen. Yttrandefriheten blir ett gungfly när åsiktspoliserna rycker ut.

Jag menar inte de som kritiserar vad som sagts och skrivits och tar avstånd, det tillhör också yttrandefrihetens spelregler. Åsiktspoliserna är något annat. De går över gränsen, drar kritiken så pass hårt att det liknar förföljelse och häxjakt. 

De för politiken ansvariga folkvalda förblir tysta. De har pekat med hela handen, tappat kontakten med sina väljare och inte varit medborgarnas representanter. Staten har kapitulerat, klyftorna har ökat och osäkerheten breder ut sig.

Framtiden känns för många oviss. USA valde Donald Trump som president. Han har lovat slänga ut alla illegala mexikanare och bygga en mur mot Mexico.

Han ska registrera alla muslimer och han hade hjälp av Ku Klux Klan i valet. Hans mål är att göra USA till en enpartistat.

Han har republikansk majoritet i senaten och han har snart republikansk majoritet i Högsta Domstolen. Det är Donald Trump som EU:s ledare inklusive Stefan Löfven grattar till segern.

De ska alla ge honom en chans. Det är skillnad på folk och fä. Heter du Katerina Janouch och kritiserar Sverige och flyktingpolitiken i tjeckisk tv då tar bokhandlare bort dina böcker och du blir uppsatt på åsiktskorridorens skamlista. 

Relaterat