Efter valet år 2002 var moderaterna i fritt fall. Väljarna hade övergivit partiet, medlemmarna flydde, ekonomin var i spillror, ledarskapet ifrågasatt.
Dåvarande statsministern Göran Persson verkade ha cementerat socialdemokraterna vid makten och den borgerliga oppositionen var håglös och splittrad.
Men på bara fyra år vände moderaterna sitt underläge och kunde år 2006 tillsammans med de andra partierna i Alliansen bilda den första majoritetsregeringen sedan 80-talet – och det med det bästa valresultatet sedan 1928 i bagaget.
Kvällens SVT-dokumentär ”Vi gjorde vad vi lovade” beskriver resan dit. Så här åtta år senare ser det inte lika ljust ut. Opinionsläget är bedrövligt och de politiska vindarna verkar blåsa åt ett annat håll.
Även om man inte ska göra valanalysen knappt hundra dagarföre valet finns det några lärdomar från framgångsåren som borde kunna ge en fingervisning.
När vi inledde omprövningen 2002 var det i politiken vi började. Och det var vår egen politik som stod i fokus. Det fanns två anledningar till det: dels en insikt om att väljarna inte var dumma utan ville ha svar från oss på vad vi ville göra med Sverige. Och dels en insikt om att det inte var våra politiska opponenter som var våra huvudmotståndare utan de samhällsproblem vi ville lösa.
Sen påbörjades omprövningen av de centrala politikområdena. Där landade analysen tämligen raskt i att utanförskapet var den politiskt mest brännande frågan. Och det fanns flera goda skäl till det.
För det första fanns och finns det förstås en reell kostnad direkt förknippad med utanförskap och arbetslöshet.
För det andra är alternativkostnaden hög: att få tillbaka människor i arbete skulle raskt ge utrymme för andra välkomna reformer, skattesänkningar eller annat.
Men det tredje skälet var viktigast: det är genom arbete man blir delaktig i samhället, det är genom arbete och lön man som medborgare kan leva sina drömmar och bli oberoende av politiska nycker. Arbetet blir vägen till självförverkligande, arbetet skapar medborgarmakt.
Därmed blev arbetslinjen inte bara en ekonomisk fråga utan i allra högsta grad en ideologisk, etisk.Jag vet att det brukar heta att visioner sällan lönar sig i svensk politik. Det må så vara. Men att vara befriad från politik som bär en idériktning verkar inte heller vara lösningen.
Min slutsats är därför att det inte är för att nya moderaterna blivitför nya som det går dåligt i opinionen. Tvärtom. Problemen började den dagen moderaterna började glömma framgångsläxan från 2002 – 2006 och upphörde med politikutvecklingen.
Jag är helt övertygad om att för att vinna väljarförtroende måste moderaterna göra om reptricket som gav valseger 2006.
Arbetet måste börja i politiken och partiet måste sluta snegla på motståndarna. Och moderaterna bör skaffa sig en berättelse: en bild av vad partiet vill med Sverige. En sådan bild kan inte gärna vara begränsad till att bara handla om stabilitet i statens finanser, oavsett hur viktigt och bra det är.
Inför 2006 var arbetslinjen den berättelse väljarna gav sitt gillande. 2010 var det kompetent krishantering.
Vilken är berättelsen 2014?