Hårdare straff? Låt oss backa i tiden till förra året när Beatrice Ask ilsknade till på Högsta domstolen (HD) som infört en praxis med lägre straff än tidigare, och mer differentierade och nyanserade. En utredning beställdes av Ask, för så här kan vi ju inte ha det!

Utredaren fick uppgiften att inom ramarna för den fastlagda svenska restriktiva narkotikapolitiken: ”överväga och föreslå de ändringar […] tydligt ger uttryck för en sträng, fast och konsekvent syn på all illegal hantering av narkotika.”

Hur blev det då? Utredaren verkar istället tagit intryck av HD. Det enda som Ask och Alliansen kan betona och lyfta fram är just den specifika lagändringen.

Allt detta är egentligen bara trams och döljer de verkliga problemen.

Den narkotikapolitiska debatten förtjänar bättre. Det vi inte pratar om och som är det viktiga alls i sammanhanget: att vi har en lag som medger att vi straffar människor som har illegala substanser i kroppen. Det har konsekvenser. Straffet som sådant ryms inte bara i en lagtext.

En konsekvens är att smittskyddslagen sätts ur spel eftersom vi har en sprutbyteslag som försvårar möjligheterna för människor som injicerar narkotika att skydda sig mot dödliga smittor.

En annan är att samhället har tagit till ett strafftänkande som med lätthet sänker en människa blott på grundval att ha haft illegala preparat i kroppen: Bötestraffen växer hos Kronofogden, skyddstillsyn, kanske fängelse för att ha knark på sig till sitt eget bruk, körkort omöjliggörs, arbeten omöjliggörs, och då behöver man inte ens vara särskilt gammal.

Hur ser framtiden ut för dessa, ofta unga, människor?

Ändå brukar det framhållas att kriminaliseringen är till för att hjälpa, men hur är detta verkligen hjälpsamt?

Det är inte ovanligt att vi tänker oss att vi i samhället önskar oss hårda straff. Gör vi? Forskaren Henrik Tham, Stockholms Universitet, visade att svenskar i allmänhet utmäter lägre straff när vi själva får göra en bedömning av ett brott.

När Ask och andra tillskyndare väljer strafftänkandet och i samma stund pratar om vård och omsorg går det inte ihop.

För det första ter det sig underligt att straffa den man samtidigt tänker sig vilja hjälpa.

För det andra är vård inte det första en person tänker på när hen börjar använda illegal narkotika, och under den tiden kan mycket hända, sjukdomar, utslagning, och i värsta fall död.

Tänk om det svenska folket, om det fick fundera en stund, kunde tänka på hur straffen drabbar människor i närheten, barn, syskon, vänner, familj.

Skulle viljan finnas att straffa människor i vår närhet bara för att de använder narkotika, skulle man kunna lyfta tanken till ”alla de andra”?

Det lär vi tyvärr inte få veta, för någon forskning om svenskars inställning till det ”narkotikafria samhället” finns inte, någon utredning har inte kommit till stånd för att ta reda på hur kriminaliseringen av det egna bruket har fallit ut, och de som efterlyser den får oftast ”knarkliberal” kastat i ansiktet.

Kriminaliseringen är inte till någon hjälp, och med tanke på hur stora resurser det tar i anspråk kan man också ställa frågan om inte dessa resurser kan användas bättre.

Svenska Brukarföreningen kämpar hårt för att uppmärksamma metoder som räddar liv, sprutbyten exempelvis.

Sedan huruvida man bör framhålla Portugal som föredöme kan verkligen diskuteras. Frågar man brukare är det inte direkt uppenbart att det verkligen handlar om avkriminalisering, utan snarare om ett system med tvångsåtgärder.

En bra start är att efterfråga den erfarenhet och samlade kunskap som finns bland brukare, först då kan samhället bereda en politik som just baseras på verkligheten och mindre på ideologiskt önsketänkande.