GAZAKONFLIKTEN Att Israel låter bli att förlänga byggstoppet på Västbanken leder till ökat våld och fördjupade klyftor mellan israeler och palestinier. Men motståndet kommer inte att bli svagare. Redan nu vet jag att en ny armada som kommer att vara mycket större håller på att förberedas, skriver Henning Mankell.
Jag hoppas det inte blåser alltför hårt söder om Cypern idag, den 27 september 2010. Där, nånstans på internationellt vatten, färdas just nu en katamaran mot Israels avlägsna kust. Rättare sagt: katamaranen har riktningen mot Gazaremsan, det palestinska område som befinner sig under israelisk blockad.
Ombord på denna katamaran finns judar som är emot blockaden. Som vill att man ska söka en rimlig fredlig lösning på problemen. (Jag vet nu att det finns många israeler som kommer att hävda att detta är ”självföraktande judar som inte vet sitt eget bästa”. Jag tror tvärtom att dom är känsliga nog att inse att det dom gör är nödvändigt för att inte allt ska utmynna i ett framtida blodbad.)
För fyra månader sen var jag själv i dessa farvatten. Jag befann mig på ett grekiskt/svensk lastfartyg som hette ”Sofia”. Det var i sjödugligt skick, men inte så mycket mer. Vi ingick i den första armada som med fredliga medel ville försöka bryta den illegala och människofientliga blockaden av de instängda palestinierna i Gaza. Ombord hade vi i princip allt – utom vapen. Avsaltningsanläggningar, mediciner, osv.
Jag behöver inte upprepa vad som hände natten den sista maj. Det är numera känt över hela världen. På internationellt vatten, långt från den israeliska kusten, slog den israeliska armén till, hårt och hänsynslöst, med stridshelikoptrar, marina fartyg och kommandosoldater. En sanning är ovedersäglig om det som hände: hade israelerna enbart velat stoppa armadan så hade dom enkelt kunnat göra det genom att slänga kättingar kring roder och propellrar. Fartygen hade stannat. Punkt och slut. Men Israel valde att gå till våldsam attack. Att det sen påstås att de israeliska soldaterna var tvungna att försvara sig är en skrattretande lögn. Vem var det som angrep vem? Vem var det som färdades fredligt på internationellt vatten? Svaren ger sig själv. Inte ens israelerna själva tycks orka med lögnen om självförsvaret längre.
Särskilt inte sen FNs utredning som nyligen publicerats, talar om ett ”våld som står i en särklass, både brutaliteten och proportionen”. Liknande ord i en FN-rapport har man knappast hört tidigare.
9 människor dödades den där natten. Helt i onödan. Israel hade valt en strategi som var helt fel. Idiotisk och cynisk, för att tala klarspråk. Reaktionen över världen blev våldsam. Idag befinner sig Israel på reträtt.
Men ingenting är avgjort, blockaden kvarstår. Och det israeliska argumentet är detsamma som tidigare: det avlossas raketer från Gaza mot Israel. Israel har rätt att försvara sig.
I detta argument ligger den punkt som är avgörande: man kan inte börja resonemanget där, vid raketerna. Man måste ställa frågan: vad hände innan? Innan raketerna? Finns det ingen förhistoria? Vad hände i samband med utropandet av den israeliska staten 1948? Vad hände med alla påtvingade folkförflyttningar? Vem talar om att före de raketer som bevisligen avsänds från Gaza, levde palestinierna under ständiga angrepp från Israels sida. Är det bara israelerna som har rätt att försvara sig? Med de modernaste vapen från USA mot utomordentligt okvalificerade vapen på palestiniernas sida? Hur många palestinier dödades under Gazakriget häromåret? 1.400 personer. Hur många israeler har dödats av palestinska raketer? 4 personer?
Jag har denna sommar försökt läsa in historien grundligare än vad jag haft den klar för mig tidigare. En slags självkritisk granskning, kan man säga. Ty jag har inte riktigt förmått ge ord och fullständiga fakta bakom mitt argument mot det jag menar vara orimligt när det gäller det israeliska försvaret av blockaden mot Gaza.
Idag kan jag det. Och jag argumenterar alltså, som här.
Just idag rinner tiden för byggstoppet för de judiska bosättningarna på Västbanken ut. Rätt förtvivlade försök från palestiniernas och USAs sida att förlänga detta stopp görs. Men det kommer inte att lyckas. Det vet USA. Frågan är om dom egentligen bryr sig? Men när man i denna senaste vända har börjat fredsförhandlingar är dom redan från starten dödsdömda. Varför? Därför att man helt utesluter Hamas från att delta. Man tycks glömma att Hamas inte är något odelbart utan en organisation som består av många olika läger. ”Fraktioner”, som det heter på fint politiskt språk. Där finns förvisso en falang som vill krossa Israels existens. Med dom behöver man ju inte förhandla. Men det finns också andra inom Hamas som söker en dialog och är beredda att samtala. I och med att man utesluter den gruppen har man dragit undan mattan från dessa förhandlingar. För mig framstår dom nu bara som hyckleri.
Så vad kommer att hända? Jag kan tyvärr inte se något annat resultat än att klyftan kommer att bli än djupare. Därmed kommer också våldet att öka. Eftersom Israel bevisligen är ockupanten kommer dom också att vara den angripande parten. Men motståndet kommer inte att bli svagare. Redan nu vet jag att en ny armada som kommer att vara mycket större håller på att förberedas. Det finns ingen möjlighet att kompromissa när det gäller att tvinga bort Gazablockaden. ( Vilket inte innebär att man inte ska tillåtas att kontrollera införsel av vapen. Det är två helt skilda saker.)
Frågan är hur framsynt den israeliska befolkningen och regeringen är. Med tanke på att alltfler israeler hör av sig till mig om det dom betraktar som det ”pågående vanvettet” från Israels sida, tror jag att en intern opinion mot förtrycket av palestinierna kommer att öka. Förvisso blåser just nu en högervind över Israel. Men den bedömer jag som tillfällig. Fortfarande är den slutgiltiga katastrofen en bit undan. Fortfarande finns det tid. Men inte hur mycket som helst.