Som debattörer måste vi våga möta näthatarna i deras egna forum

Piratpartiets ordförande Anna Troberg om hur man övervinner näthatet:

Det går alldeles utmärkt att som rundlagd, lesbisk kvinna skriva provocerande artiklar utan att mötas av näthat – bara man, som jag, är beredd att själv ta debatten på forum som Flashback. Genom att föregå med gott exempel kan vi göra hot och hat till ett undantagstillstånd. Det hör till god ton att inte kräkas ur sig en åsikt i offentligheten och sedan vägra att delta i eftersnacket, skriver Anna Troberg, ordförande för Piratpartiet.

Debatten om hot och hat på nätet rasar vidare. Alla är eniga om att hot och hat är oacceptabelt, men där slutar också enigheten. Anklagande fingrar pekas åt olika håll. Här på SVT Debatt stångas två av mina nätförebilder, Oscar Swartz och Lisa Magnusson. Men – varken de eller någon annan tycks vara överdrivet intresserad av att vara en aktiv del av lösningen på problemet.

Det är bra att prata om saker. Men ibland måste man göra saker också, även om folk tycker att man är lite galen. Det har jag lärt mig av en annan fin förebild: Sarah Connor.

Jag är kvinna. Jag är flata. Jag är rund. Jag har en skum dialekt. Jag är partiledare för Piratpartiet, ett parti som många tycker är provocerande. Jag sticker ut hakan i den offentliga debatten. Jag skriver om hbtq-frågor och mångfald. Jag har just dragit igång en kampanj för att städa bort sexismen i ett parti med 85% manliga medlemmar – och fått övervägande positiv feedback på det.

Det finns, kort sagt, tusen saker att hänga upp sig på hos mig om man bara vill. Jag borde vara varje näthatares våta dröm. Jag borde få massor av hot och hat. Men det får jag inte.

Visst, det finns en person som då och då meddelar att hen vill slå sönder mina ben med en spikklubba. Det finns en annan som vill begrava mig levande och en tredje som tror att jag vill ha högar av kommentarer om fekalier. Men det är tre personer av alla de tusentals som på olika sätt pratar med eller om mig på nätet. Det som hamnar i min inkorg är oftast trevligt och sakligt. Och det som inte är det är snarare ett fall för Magdalena Ribbing än för polisen.

Det är naturligtvis märkligt att man ens för en sekund tänker att man borde få mer hot och hat än vad man får. Ingen borde utsättas för hot och hat för sina åsikters skull. Inte Åsa Linderborg. Inte Jimmie Åkesson. Ingen.

Det är oroväckande att hot och hat blivit ett normaltillstånd. De allra grövsta exemplen är något som polisen och rättsväsendet måste hantera. Vi har redan lagar på plats. Problemet är att polisen inte valt att prioritera dessa problem. Det är det hög tid att de gör.

Men slentrianhatet, hetsiga och otrevliga kommentarer fyllda av invektiv på Facebook och i kommentarsfält, är något var och en av oss makt och ansvar att stävja. Genom att föregå med gott exempel kan vi tillsammans göra hot och hat till ett undantagstillstånd.

Låter det naivt? Kanske. Men det bryr jag mig inte om. Det är ingen slump att jag för det mesta slipper hot och hat. Det är resultatet av några mycket medvetna beslut jag tog för ett par år sedan för att göra mitt och andras liv på nätet trevligare.

● Jag beslutade mig för att alltid vara tydlig med min åsikt och markera eventuella övertramp lugnt och sansat.

● Jag beslutade mig också för att bemöta alla med någon sorts allmänmänsklig respekt, även när de kanske inte förtjänat det just där och då. Jag tror nämligen att det är när man minst förtjänar respekt som man behöver det allra mest.

Resultatet av att praktisera denna enkla filosofi i samtal på nätet är förbluffande. Plötsligt är jag välkommen och det går att ha schyssta samtal även när åsikterna går brett isär. Vi kan mötas som människor.

Jag är inte intresserad av att sitta utanför kommentarsfält och forum och kasta skit på de människor som huserar där. Jag söker mig aktivt till kommentarsfält och forum. Det är både roligt och lärorikt.

Varje gång jag skrivit en debattartikel deltar jag aktivt i kommentarsfältet. Jag tycker att det hör till god ton att inte öppna dörren in i det offentliga rummet och kräkas ur sig sin åsikt – och sedan dra och smälla igen dörren efter sig utan att delta i eftersnacket.

De första gångerna jag dök upp i kommentarsfälten blev folk helt ställda. Några blev arga och trodde att jag var där för att göra narr av dem. Den omedelbara magreflexen säger onekligen en del om hur de här människorna brukar bemötas av de som har turen att då och då få bre ut sig i medier.

När jag beslutade mig för att testa min filosofi ordentligt genom att praktisera den på Flashback blev jag varnad: “Tidningarnas kommentarsfält är ju en sak att tämja, men på FLASHBACK kommer DE tugga sönder dig och spotta ut dig på två röda!” Skulle de? Verkligen? Flashback kan vara stökigt, men det är inte rabiessmittade grizzlybjörnar vi pratar om. Vi pratar faktiskt om människor.

På Flashback har jag lyckats med bedriften att både bli varnad och tillfälligt avstängd för min ibland lite naiva min iver att få igång schyssta samtal om kommentatorernas villkor på nätet. Men jag har även lyckats få Flashbacks admin att dra igång en tråd om hur det egentligen står till med yttrandefriheten på Flashback.

Ja, du läste rätt. Självrannsakan på Flashback. Ibland händer det faktiskt.

Ju mer aktiv jag är i samtalen på nätet, desto fler mejl får jag från personer som nog skulle klassas som ”näthatare” i medierna. Men – de vill inte hata mig eller någon annan. De vill bikta sig.

De berättar att de känner sig utanför, ohörda och osedda och ibland exploderar frustrationen i verbala hatattacker på nätet. Många berättar också om den ångest som följer när utbrottet är över och de kan se på det hela med lite klarare blick.

Jag vill på intet sätt negligera det lidande hat och hot orsakar. Men om vi vill komma tillrätta med problemet måste vi ha en bredare diskussion om det. Hot och hat är inte lösningen, men det är inte von oben-beteende från politiker och medier heller. Det ena underblåser det andra och enskilda personer, som de utsatta kvinnor vi såg i Uppdrag granskning, blir kanonmat.

Detta är inte ett nätproblem. Det är ett samhällsproblem. Det finns en lösning. Jag lever den. Var är ni andra?

  • Anna Troberg, partiledare Piratpartiet

Publicerad: