Strax före valet avslöjade Uppdrag granskning ”jobb-bluffen”: att varken moderater eller socialdemokrater egentligen vill avskaffa arbetslösheten. De båda partierna tror att det finns något som kallas för jämviktsarbetslöshet – att arbetslösheten inte får understiga en viss nivå för annars börjar inflationen öka.

Denna nivå beräknas till omkring 6-7 procent, alltså måste uppemot 350 000 gå arbetslösa. Ett fullkomligt absurt slöseri med mänsklig kreativitet.  

Detta är något man givetvis inte kan gå till val på, utan försöker mörka på olika vis – ofta genom ett svårbegripligt tekniskt språkbruk som den förre finansministern Anders Borg var en mästare på.

En central funktion i den här politiken har Riksbanken som styrs egenmäktigt av en liten skara ekonomer bortom demokratiskt inflytande. Det innebär att om Moderaternas och Socialdemokraternas jobbsatsningar är för effektiva och skapar för många jobb så måste Riksbanken agera.

Genom att höja räntan blir det dyrare att låna pengar för företag och hushåll och efterfrågan sjunker, vilket innebär att arbetslösheten ökar igen. Så skedde också år 2007.  

Teorin bakom jämviktsarbetslösheten är en skrivbordskonstruktion med ett svagt stöd i verkligheten, men får en självuppfyllande effekt när Riksbanken och andra tror på den och agerar efter den.

Däremot anser anhängarna till tron att det går att sänka nivån på jämviktsarbetslösheten. Inte heller det vill man tala högt om av naturliga skäl, då det i regel handlar om att sänka lönerna. Den föregående alliansregeringen införde en hel rad av löneåterhållande åtgärder: det var förmodligen den mest genomtänkta och konsekvent genomförda politiken under deras åtta år vid makten.  

En åtgärd för att hålla tillbaka och sänka lönerna är att öka konkurrensen om varje arbete, det sker genom att öka arbetskraftsutbudet.

När SD kritiserar flyktingpolitik, invandringspolitik, rörligheten på EU:s inre marknad och arbetskraftsimport (där allting blandas ihop) rör de vid en nerv hos många som faktiskt inte är fria fantasier.

Den allt mer förslummade arbetsmarknaden med en glidande skala från vita till svarta arbeten är en realitet. SD:s förslag att minska inflödet av potentiell arbetskraft till Sverige syftar till att minska konkurrensen om jobben.

Det är enkel matematik som många väljare begriper.

Men vad de inte säger till sina egna väljare är att de inte vill återdemokratisera Riksbanken: i praktiken ansluter sig även SD till jämviktsarbetslöshetens trosrörelse.

På samma vis som Alliansens och Socialdemokraternas ”jobbsatsningar” är ett bländverk, är SD:s politik för att stänga gränserna och konkurrensen om jobben ett slag i luften. Den avgörande skillnaden mellan dagens Sverige och deras pursvenska utopi är att i den senare utgörs de nu tvunget 350 000 arbetslösa av rejäla lintottar.

En nyckelfaktor bakom SD:s framgångar är att den fulla sysselsättningens politik i praktiken övergavs av Socialdemokraterna.

Kostnaderna för ”invandringspolitiken” och underbudskonkurrensen om jobben uppstod i kölvattnet av att tron på jämviktsarbetslösheten blev normbildande. Ansvaret vilar alltså tungt på de politiker inom de båda stora partierna som därmed öppnade upp för SD:s bedrägliga retorik.

Det är inte genom att ”öppna våra hjärtan” som SD kan motas i grind. Utan genom att Socialdemokraterna återgår till en ekonomisk politik för full sysselsättning, som inte dömer hundratusental till skam och knaper tillvaro.

Men då krävs att Stefan Löfven karskar till sig och kätterskt vågar förnekar dagens ensidiga tro på jämviktsarbetslöshet.