Jag är medveten om problemen i förorten, inte minst här i Rinkeby och Tensta. Men det är inte okej att samhället ser ner på oss. Vi är också människor!

Just nu skriver media mycket om hur det kastas sten på poliser.

Jag förstår varför den där stenen plockas upp och kastas. Jag förstår ilskan och frustrationen.

Den stenen kastas mot ett samhälle som har övergivit oss. Utanförskap, våld och segregation är bara några av alla de termer som används för att beskriva problemen.

Barn och ungdomar i förorterna blir av politiker, polis och myndigheter stämplade som bråkstakar och kriminella. Men allt vi vill är att bli sedda och hörda och att kunna känna oss som en del av samhället. Ett samhälle som inte vill ha oss.

Våra politiker skrattar, och låtsas som om de bryr sig om oss. I själva verket blundar de för det som verkligen pågår.

Under de senaste månaderna har många mammor förlorat sina söner på gatan. Nyligen sköts 15-åriga Robin Sinicalo ner i Akalla. Det är bara ett av otaliga exempel.

Marley och Alan Wandi var 19. Aiman blev 20. De är någons bror, vän, elev och son som alla – inte bara föräldrarna – har ett ansvar för.

Men ingen bryr sig. Varför? Varför ser ni ner på oss? Vi vill också vara en del av samhället; inte känna oss som djur.

Nej, vi älskar inte utanförskapet och misären. Precis som alla andra vill vi leva i frihet och trygghet. Vi vill vara en del av Sverige.

Så sluta svartmåla förorterna.

Lyssna på oss istället, och börja ta ansvar!

Politiker, ni är välkomna hit till Rinkeby och Tensta också när det inte brinner några bilar. Jag lovar att ni kommer att möta människor som är som ni. Det finns en förort bortom fördomarna om att tillvaron här helt präglas av brott och gangsters.

Här finns fantastiska människor som tar hand om varandra som i en stor familj. Men det är inget som medierna vill ta upp, inget som samhället vill se.

Jag kräver att statsminister Stefan Löfven satsar på oss som bor här, istället för att vända oss ryggen. Ge oss utbildning och chans till jobb! Ge oss fritidsgårdar, bostäder och fler vuxna på gatorna.

Vi älskar våra hemorter, våra förorter. Men vi hatar utanförskapet och våldet. Jag hatar att jag 2016 ska behöva förklara varför jag känner den ilska jag känner mot samhället, mot er som ser ner på oss – om ni ser oss alls.

Politiker, hör ni inte förortens skrik på hjälp? Ser ni inte vad som händer?