Kvotering till börsbolagsstyrelser handlar i slutänden om att ytterligare 270 svenska styrelseledamöter skulle vara kvinnor. Men en kvoteringslag förändrar inte att bara 7 av 100 vd:ar är kvinnor, eller att män i genomsnitt äger 30 procent mer än kvinnor. Lösningen ligger istället på gräsrotsnivå – statlig inblandning i bolagsstyrelser avfärdades på 70-talet. Det skriver Elisabeth Thand Ringqvist, vd Företagarna, apropå att finansminister Anders Borg nu öppnat för lagstadgad kvotering.
Bristen på jämställdhet i näringslivet beror på att företagsledare inte orkar blicka bortom det närmaste kompisgänget när de rekryterar vd:ar, styrelseledamöter och ledningsgrupper. Att begränsa problemet till en diskussion kvotering eller inte i ett fåtal börsbolagsstyrelser är därför fel väg att gå.
Stockholmsbörsens företag har ungefär 1700 styrelseledamöter totalt. Av dessa är drygt 400 kvinnor, motsvarande knappat en fjärdedel. Kvoteringsförslag som har presenterats handlar om att 40 procent av ledamöterna i börsbolags styrelser ska vara kvinnor, vilket motsvarar 680 personer.
Hela debatten om jämställdhet i näringslivet riskerar alltså att reduceras till en fråga om 270 ytterligare styrelseledamöter. Det visar att kvotering i styrelser inte är något annat än en tacksam symbolfråga.
Kvotering förändrar inte det faktum att endast 3 procent av styrelseordförandena i börsbolagen är kvinnor, eller att andelen kvinnor bland vd:arna endast är cirka 7 procent.
Styrelsekvotering erbjuder heller inget svar på hur andelen kvinnor ska öka från dagens en sjättedel av ledningsgrupperna – eller hur fler kvinnor ska kunna kliva från stabsfunktioner, som personal och kommunikation för att istället ta ansvar för stora affärsområden.
Det är erfarenheter som ofta är en nödvändighet för att erbjudas de verkligt tunga styrelseuppdragen.
Kvotering löser inte heller det ojämställda ägande som fortfarande präglar Sverige. Män äger i genomsnitt 30 procent mer än kvinnor, och merparten av denna ojämställdhet kommer från företagande och förmögenhet.
Av landets 108 miljardärer är en knapp fjärdedel kvinnor och endast en av dessa har byggt förmögenheten från grunden, medan uppemot hälften av de rikaste männen är entreprenörer eller finansmän.
I en SNS-analys från i våras visas att kvotering varken ger positivt eller negativt resultat. Det är därmed uppenbart att lagstadgad kvotering är ett politiskt val, och jag anser inte att lagstiftaren ska få köra över ägaren i fråga om vem som ska få sitta i styrelsen. De företagare jag möter är också rädda för att om man beslutar om kvotering för börsbolag kommer detta sedan, i nästa steg, gälla alla aktiebolag.
Statlig inblandning i bolagsstyrelser avfärdades i en helt annan tid. Det finns ingen anledning att nu väcka liv i en diskussion vi inte haft sedan 70-talet.
Istället borde vi förbättra förutsättningarna för kvinnors företagande genom att öppna upp fler branscher. RUT- och välfärdssektorerna domineras av kvinnor, både som ägare och som vd:ar. Att inskränka de företagarmöjligheterna är att vrida jämställdheten tillbaka.
Det handlar om att underlätta finansiering för kvinnors företagande, som ofta negligeras av banker och andra investerare som har svårt att förstå nya sektorer och hellre investerar i en rejäl maskin där de direkt kan se vad kapitalet bidrar till.
Det är hög tid att Sveriges företagare påbörjar det egna förändringsarbetet på gräsrotsnivå. Bara då får jämställdhetspolitiken legitimitet vid tillsättandet av ledamöter i företagsstyrelser runtom i Sverige. Vill lagstiftarna medverka i dialog – eller ska det bara ställas krav på företag?