Hur tyst kan tyst diplomati vara innan den upphör att vara diplomati alls? Och hur vet vi att tyst diplomati fungerar?
Två svenska medborgare är frihetsberövade i två odemokratiska stater utan att myndigheterna där redovisar var de finns, vad de är anklagade för eller när rättegång ska ske.
Frågar man UD om vad de gör för dessa svenskar får man svaret: tyst diplomati.
Dawit Isaak sitter när jag skriver detta sedan 15 år, 81 dagar 3 timmar och tre minuter i ett fängelse någonstans i Eritrea.
Han är inte bortglömd, hans barn och släktingar kämpar för hans sak tillsammans med kolleger i Sverige och utomlands.
Men den tysta diplomatin har hittills varit helt utan resultat. Diplomaterna har inte ens fått reda på om Dawit lever eller, om han gör det, hur hans hälsa är.
Det finns inget, absolut inget som vi i allmänheten känner till som visar att den eritreanska diktaturen har tagit något som helst intryck av tyst diplomati.
Gui Minhai, svensk förläggare med kinesiskt ursprung och verksam i Hongkong, sitter när jag skriver detta sedan 1 år, 57 dagar och 17 timmar i ett fängelse någonstans i Kina.
Den som vill veta hur han hamnade där, kan läsa följande på den hemsida som hans dotter, Angela Gui, står bakom:
”Gui Minhai sågs senast den 17 oktober 2015 när han lämnade sin semesterlägenhet i Pattaya i Thailand. Kinesiska myndigheter medgav i januari 2016 att han hölls fängslad på det kinesiska fastlandet efter det att den statskontrollerad TV i Kina sänt en intervju med ett framtvingat erkännande av Gui om att han orsakat en trafikolycka 2003. Utöver detta har varken hans familj eller svenska myndigheter fått någon information.”
Gui Minhais fall är uppmärksammat av både amerikanska kongressen och det engelska parlamentet och svenska UD arbetar för hans sak. Med tyst diplomati.
Det finns inget enkelt sätt att få Dawit Isaak och Gui Minhai fria. Eritrea och Kina är inga enkla länder att påverka utifrån.
Men det finns en sak som skrämmer mer än något annat med deras fall, och det är det faktum att de inte bara är svenska medborgare, de är ”nya” medborgare.
Varken Eritrea eller Kina erkänner dock deras ”nya” medborgarskap. Då måste vi, och den svenska regeringen hävda det desto tydligare, och möjligen med högre röst.
Det är det enda sättet att undgå misstanken att de många ”nya” medborgarna i Sverige inte är riktigt lika svenska som alla vi andra som har rötter här sen urminnes tider.
Den svenska regeringen och UD fortsätter att hävda att den tysta diplomatin är det verksammaste medlet att få Dawit Isaak och Gui Minhai fria, eller åtminstone får reda på var de finns och hur de mår.
Men ju längre tiden går, desto starkare växer sig det berättigade tvivlet.
En öppen diskussion om vad alternativet till den tysta diplomatin är det minsta vi kunde begära.
Ett brott av de diplomatiska förbindelserna med Eritrea? En vädjan till, eller ännu hellre ett direkt krav på alla de svenska företag som gör affärer med Kina att ta upp sin företagarkollega Gui Minhais fall i kontakterna med sin kinesiska affärspartner?
Ja, vad är en svensk medborgare, fängslad i en diktatur, värd? Vad får det kosta att få honom eller henne fri?