Debattinlägg

Svelands ståndpunkter är oförenliga med kritisk journalistik

”GUBBSLEMSDEBATTEN” ·

Janne Josefsson om den så kallade gubbslemsdebatten på Gräv:

”GUBBSLEMSDEBATTEN” I helgen var jag inbjuden till en paneldebatt för att diskutera journalistiska dilemman. Jag tog tillfället i akt att försöka få svar på några frågor som ingen annan journalist besvärat sig med att ställa till Maria Sveland. Att jag därför skulle vara en kvinnohatare som ägnar sig åt sexistisk mobbing är en märklig slutsats. Jag tror på jämställdhet mellan män och kvinnor – och att alltid bemöta även de mest obekväma åsikter, skriver Janne Josefsson.

Jag har under åren som journalist blivit stämplad som alltifrån kommunist, sverigedemokrat, anarkist, polishatare, Reinfeldts lakej och nu har alltså turen kommit till kvinnohatare.

Efter Grävande Journalisters seminarium i helgen är det många debattörer som vill sprida en bild av två ideologiska motpoler: feministen Maria Sveland och antifeministen Janne Josefsson.

Men vad alla som nu retweetar denna populära berättelse inte verkar vilja förstå är att debatten handlade om journalistik och det demokratiska debattklimatet – inte om jämställdhet eller feminism.

Jag var inbjuden till paneldebatten med bland annat Maria Sveland för att diskutera journalistiska dilemman och gränssättningar. Men det jag var mest intresserad av var att få svar på några specifika frågor av Maria Sveland, eftersom ingen journalist besvärat sig med att ställa en enda kritisk fråga i någon av alla intervjuer kring lanseringen av hennes bok Hatet.

I forum efter forum har Maria Sveland propagerat för två ståndpunkter som jag tycker är helt oförsvarliga för en journalist. Den ena är att vi måste ”våga vägra ta debatten” i vissa frågor. Den andra är att Sveland ser Evin Rubars dokumentär Könskriget som en vattendelare inom svensk samtid som förvärrat situationen för kvinnor i Sverige.

Jag tror på jämställdhet mellan män och kvinnor och jag tror på öppenhet och demokrati. För mig innebär det att alltid bemöta även de mest obekväma åsikter och att den demokratiska debatten måste sträva efter att inkludera alla – även om åsikterna är rasistiska, kvinnofientliga eller ljusskygga.

Gör man inte det upphör den demokratiska debatten, och medierna blir istället en plattform för inbördes beundran där den goda gemenskapen är viktigare än kritisk diskussion.

Just därför var Evin Rubars dokumentär om ROKS en stor journalistisk bedrift. Organsationen sågs av många som oantastlig, som en god kraft som inte fick kritiseras. Men Rubar visade på de antidemokratiska åsikter som fanns inom en organisation som pekade ut halva befolkningen som biologiska missfoster. Det var dessa fascistoida tendenser som jag såg som så viktiga att belysa och det uttalandet kommer jag aldrig ta tillbaka eller be om ursäkt för.

Men att jag utifrån det skulle vara antifeminist, att hela feminismen är fascistisk eller att jag skulle bedriva sexistisk mobbning handlar mer om det som Ann Charlotte Alstadt skriver om i en av få kritiska recensioner av boken Hatet – att Maria Sveland betraktar alla som inte håller enad front för feminismen som kättare.

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.