ITALIEN Berlusconi är av allt att döma på väg ut och den internationella anständigheten drar en suck av lättnad. Vi stöts av det odemokratiska i att en storföretagare främjar sin egen politiska karriär i sina egna medier. Men är situationen egentligen i princip så mycket bättre i USA, England, Tyskland eller Sverige? I dessa länder finns det också stora privata mediehus som bildar opinion till förmån för en viss politik, främjar vissa politiker och angriper och utlöser drev mot andra. Det skriver författaren till ”Maffia” och ”Ndrangheta – en bok om maffian i Kalabrien”.
Berlusconi är av allt att döma på väg ut och den internationella anständigheten drar en suck av lättnad. En storföretagare som tar den politiska makten genom att lansera sig i sina egna medier. En statsminister som begår diverse brott och därefter stiftar lagar ad personam – för att skydda sig själv och sina företag mot rättsväsendet. En statsminister som ersätter argument med förklenande omdömen om sina kvinnliga motståndares utseende. Allt detta är oanständigt och vi gör naturligtvis rätt som drar en suck av lättnad.
En fråga som infinner sig är hur det över huvud taget var möjligt att Berlusconi kunde få dominera den italienska politiken under nästan två decennier?
Bakgrunden var en kollaps för det politiska system som dominerat landet sedan andra världskriget. I början av 90-talet utplånades stora delar av det politiska fältet i en trumvirvel av korruptionsrättegångar. De partier som regerat landet i nästan femtio år avslöjades som djupt korrupta och fick läggas ner.
Det var dessa partier, framför allt det kristdemokratiska partiet och socialistpartiet, som hade representerat de västliga antikommunistiska värdena (med stöd av bl a USA). Alla kände till korruptionen, nepotismen, maffiaförbindelserna och andra olagligheter som präglade den kristdemokratiska regimen. Men Italien hade Västeuropas största kommunistparti och behovet av ett värn mot kommunismen gjorde att stora delar av samhället såg mellan fingrarna när det gällde de kristdemokratiska oegentligheterna. Som publicisten Indro Montanelli sa vid ett tillfälle: jag röstar på kristdemokraterna men jag håller för näsan.
Berlinmuren föll och en ny postkommunistisk tid randades. Lagarna mot korruption började tillämpas och de etablerade partierna lades ned samtidigt som många av dess politiker hamnade i fängelse eller flydde landet. Valet 1994 närmade sig och när man såg sig omkring upptäckte man att det forna kommunistpartiet helt enkelt saknade konkurrens.
Det var i detta läge Berlusconi kastade sig in i politiken, och han gjorde det genom att plocka upp den antikommunistiska mantel som låg i den politiska ruinhög som korruptionsprocesserna lämnat efter sig.
Och att han vann och fortsatte att dominera politiken berodde framför allt på att han fick det borgerliga och kyrkliga Italiens stöd. I den politiska situation som uppstått var det Berlusconi som kunde formera ett värn mot ”kommunismen” och förespråka de marknadsliberala värderingar som präglar västvärlden. Berlusconi har över alla gränser utnyttjat kraften i landets rädsla för kommunismen. Så har hans stående skällsord för de undersökningsdomare som velat lagföra premiärministerns brott mot italiensk lag varit just ”kommunist”.
Det är alltså inte helt fel att säga att Berlusconi fortsatte att göra det jobb som kristdemokraterna gjort före honom. Och liksom korruption och oegentligheter av alla möjliga slag hade präglat den kristdemokratiska regimen kom det att gälla också för Berlusconis.
Den italienska situationen är ofta gräll och dess demokratibrister sticker i ögonen. Men i vissa avseenden blir mer allmänna förhållanden bara mer synliga i Italien.
Vi stöts av det odemokratiska i att en storföretagare främjar sin egen politiska karriär i sina egna medier. Vi ser omedelbart att det handlar om ett brott mot det jämlikhetsideal – makten spridd enligt principen en människa en röst – som är demokratins.
Men är situationen egentligen i princip så mycket bättre i USA, England, Tyskland eller Sverige? I dessa länder finns det också stora privata mediehus som bildar opinion till förmån för en viss politik, främjar vissa politiker och angriper och utlöser drev mot andra.
Ur demokratins synpunkt kan det väl knappast göra någon skillnad om en stor medieägare främjar sig själv eller någon meningsfrände på den politiska arenan? Det är lätt att peka finger åt Italien, men i vissa fall blir vi nog klokare om vi istället försöker få syn på oss själva i den italienska skrattspegeln.